Emmi stapplade upp ur sängen; hon var alldeles yr i hufvudet och höll på att falla omkull.
— Skölj ditt ansikte med kallt vatten, så klarnar du bättre, rådde
Silja.
Men Emmi fick ej tid därtill, ty klockan hördes ånyo. Hon fick kjolarna på sig, slätade med båda händerna sitt hår, gned sig i ögonen och skyndade in.
— Jag har ringt tre gånger, sade frun.
Emmi svarade ingenting, utan tog blott Lilli, som låg bredvid modern, i sina armar.
— Ömsa tort på henne och lägg henne i vaggan; hon somnar ändå ej mera här hos mig.
Frun vände sig på andra sidan och slöt ögonen. Vaggan stod i rummet bredvid; dit gick Emmi nu med barnet. Sedan hon lindat det, började hon vagga och sjunga. Någon tanke vaknade alt emellanåt hos henne och afbröt sången.
— Hs .. hss .. s. Aa .. aa .. aa .. a. Somna bort mitt barn, somna. Ro, ro till skären, plocka åt barnet bären — och … — herreje, hur sömnig jag är. — Plocka så mycket som båten bär — Skynda sen hem medan dager är — Silja, den lyckliga människan sofver ännu. — Tre, tre små pepparkorn. Katten blåser i silfverhorn. Hs .. hss .. hss .. s. Aa .. aa .. aa .. aa .. a.
Lilli somnade, och då lade sig också Emmi raklång på golfvet invid vaggan. Hon stödde hufvudet mot armen och var inom ett ögonblick försänkt i djup sömn. Hon visste af ingenting, fastän Lilli så godt som genast vaknade, gned sig om näsan och blickade omkring sig förvånad öfver att ej finna någon i sin närhet. Hon försökte stiga upp, men kunde ej, utan föll på sidan, så att hon fick hufvudet öfver vaggans kant. Nu observerade hon Emmi, blef glad och försökte jollrande att få fatt i henne. Vaggan vickade. Hon föll ut och stötte hufvudet mot meden.
Ett häftigt skrik.