— Gud välsigne!
Emmi blef likblek, då hon såg barnet bredvid sig på golfvet. Hon tog hastigt upp Lilli i famnen, vysjade henne, visade ljuset och gungade henne på armarna. Med fasa tänkte hon på att frun hört skriket. I sin nöd glömde hon att taga reda på om barnet hade stött sig, eller om det endast grät af skrämsel.
Frun öppnade dörren. Emmi var nära att svimma, det svartnade för hennes ögon.
— Hvad går åt henne?
— Ingenting.
Emmi visste ej hvad hon svarade. Instinktlikt uttalade hon ord, af hvilka hon om möjligt hoppades räddning.
— Hvarför gråter hon då så där? Naturligtvis måste det finnas någon orsak.
Emmi anlitade fåfängt alla medel för att lugna barnet.
— Gif henne åt mig, sade frun. Barnet mitt, mammas egen skatt, hvad fattas dig? Herre gud, hon har ju en bula i pannan!
Hon såg på Emmi, som stod där rådlös.