— Huru har hon fått den här, säg? Är du stum?
— Jag vet inte.
— Du har säkert fält henne. Kanske från vaggan?
Emmi tystnade och såg ned.
— Jaså, du vågar inte mera neka. Hvilket odugligt och vårdslöst stycke du är! Först låter du barnet falla, och så narras du till på köpet. Det var en olycka att jag alls tog dig. Men det säger jag dig att du ej mera nästa år får stanna här. Skaffa dig plats annorstans, hvar hälst du får. Jag för min del bryr mig inte om dig, om jag så aldrig fick någon piga….. Tyst, mitt gull, tyst, mammas eget barn. Nog skall mamma skaffa dig en bättre sköterska till nästa år, gråt inte.
Lilli upphörde att gråta, då hon fick bröstet, och efter en stund smålog hon redan förnöjd, oaktadt tårarna ännu glimmade i ögonen.
— Så, min älskling, så, skrattar du redan mot din mamma? Mitt eget barn, är du glad igen? En sådan ful bula du har i pannan.
Lilli grät ej vidare den dagen, hon var glad som förut, kanske till och med gladare. Skrattade åt Emmi, stack fingrarna i hennes mun och ref henne i håret. Emmi torkade med hennes lena hand sina kinder, hvilka hela dagen vättes af tårar, stora som tranbär. Och när hon tänkte på att hon efter sex veckor ej mera skulle få hålla det mjuka, ljufliga barnet i sin famn och kanske icke ens få se mer än en skymt af det i fönstret, där hon eländig och öfvergifven gick förbi på gatan, då följde den ena tåren så hastigt på den andra, att de flöto tillsammans och bildade en liten vattenpuss på bordet.
— Se på det här, se på det här, sade hon åt Lilli, som genast började klotta däri med fingrarna.
På förmiddagen fick frun främmande, doktorinnan Vinter och rektorskan Sivén, båda två fina och förnäma, fastän icke på långt när så fina som vår fru, sade Silja, och detsamma tänkte äfven Emmi för sig själf.