När Silja förde in kaffe, bad frun henne säga till Emmi att hämta in Lilli för att visas åt de främmande. Emmi klädde på henne den allra vackraste mössa hon hade och satte för henne en splitter ny haklapp. Hon såg så söt ut med dem, att Emmi först måste be Silja komma och se på henne, innan hon fördes in.
Fruarna gåfvo sin förtjusning luft, så fort Emmi med barnet uppenbarade sig i dörren.
— O, så söt!
Och så täflade de om att taga Lilli i famnen, kyste och kramade henne och skrattade.
— Så söt, så söt!
Emmi stod ett stycke ifrån och smålog. Hon viste ej rätt hvad det var, detta »så söt, så söt,» men slöt af alt att det måtte betyda någonting utomordentligt godt.
Hastigt blefvo de dock allvarsamma. Frun berättade någonting — hvad kunde det vara? Emmi förstod ingenting, emedan det sades på svenska. Emellertid gissade hon hvad det var, då hon såg deras ansikten antaga ett förfäradt uttryck.
— Herre gud, herre gud, nej, men tänk, stakkars barn! sade de.
Tre par ögon riktades först ytterst medlidsamt mot blånaden i Lillis panna och sedan fulla af fasa mot Emmi.
— Ett sådant stycke!