— Heter han Antti? Hvarför just Antti?
— Det är ett så genuint finskt namn. Dessutom heter min man också
Antti.
— Jaså — jag förstår, namnet bör framför alt vara finskt. Nå och flickorna? Antagligen heter den ena Kaisu och den andra Liisu?
— Nu gissade du inte rätt, skrattade jag, fastän jag nog märkte ironin i hennes ord. Min äldre dotter heter Aino och den yngre Lyyli. Hon är blott sju månader, men kan redan säga »pappa» och »mamma», — inte alldeles tydligt ännu men åtminstone någonting ditåt; — »bulla» säger hon dock redan alldeles obehindradt.
Agnes hörde på min redogörelse och skrattade litet.
— Du kommer naturligtvis och hälsar på mig? frågade jag.
— Ja.
— Det var roligt. När passar det för dig?
— När som hälst. Till exempel i kväll.
— Välkommen!