En fruntimmerskör uppträdde på estraden, och jag vände mig om för att höra på den. Jag tykte de sjöngo alldeles utomordentligt och applåderade ifrigt, såsom alla andra.
— Sjöngo de inte utmärkt? frågade jag Agnes, i det jag närmade mig henne, ty utan att märka det hade jag åter tagit några steg mot estraden.
— Sjöngo de inte utmärkt?
— Utmärkt?
Hon rykte på axlarna, gjorde en litet missnöjd min och skakade på hufvudet.
— Månne du någonsin hört ens medelmåttig sång, då du anser det där utmärkt?
— Ja, men — i min förvirring viste jag inte hvad jag skulle säga — nog tykte jag de sjöngo både rent och med schwung.
— Jag för min del kan inte njuta af annat än fin, musikalisk sång.
Sådana där sträfva, oöfvade röster skära formligen i mina öron.
Hvad kunde jag svara därtill? Visserligen kände jag mig sårad af hennes kalla likgiltighet och det ringaktande sätt på hvilket hon kritiserade alt, men å andra sidan tänkte jag att det skedde af helt naturliga orsaker. Hon var van att se och höra så mycket bättre saker att ingenting här uthärdade en jämförelse därmed. Nog kunde hon ju det oaktadt älska sitt fädernesland och sina landsmän — hvarför skulle hon eljes kommit hit?
Herrarna, med hvilka jag först sett Agnes samtala, hade stannat på något afstånd, antagligen för att vi skulle få prata ostördt. Men jag förstod att de med saknad väntade på att åter få rå om henne. Jag tog därför farväl, synnerligast som det äfven eljes var tid för mig att gå hem, beskref hvar jag bodde och påminte henne ännu till sist att inte glömma sitt löfte.