III.
När jag kom hem, var min tjänarinna redan i full färd med att tillaga middagen. Jag tog skyndsamt af mig festdräkten och klädde mig i hvardagskläder, innan jag tog vård om barnen. Jag hinner nog ännu byta om till kvällen, tänkte jag, ty i denna litet urblekta, gamla bomullstygsklädning skulle jag dock ej velat visa mig för Agnes.
På eftermiddagen var det Maris tur att gå till festen. Jag hoppades att hon skulle hinna hem därifrån, innan Agnes kom. Men det tog tid innan hon dukat af bordet, diskat kärlen, sopat köket och klädt sig. Jag såg alt emellanåt på klockan och började redan bli ängslig, ty jag misstänkte att hon på detta sätt skulle komma att blifva borta hela kvällen, och huru skulle jag då reda mig? Agnes skulle naturligtvis blifva alldeles förfärad, om hon fann mig sålunda bunden.
Slutligen gick dock Mari, och jag blef ensam hemma med barnen. Jag fick sköta dem alla tre på en gång, men det hade jag gjort många gånger förut och var således icke synnerligen bekymrad däröfver, fastän Lyyli med sin kinkighet på alt sätt pröfvade mitt tålamod.
Jag förstod ej hvad som gick åt barnet. Leksakerna försmådde hon, såg ej åt bilderböckerna, ville ej ha mat och brydde sig om ingenting. Jag bar henne omkring från rum till rum, förde henne till fönstret, visade henne hästarna på gatan och försökte lugna henne på alla upptänkliga sätt. Ingenting hjälpte, hon krånglade blott alt värre.
Till råga på alt grälade de båda andra med hvarandra och voro snart midt uppe i ett lifligt handgemäng. Antti hade röfvat en liten bjällra af Aino och ville på inga vilkor ge den tillbaka. Jag tog den ur hans händer, med den påföljd att han gaf sig till att gråta, så att Lyyli af förskräckelse började skrika dubbelt värre. Jag sköt honom ut i köket och stängde dörren. Och fastän han skrek och sparkade på dörren af ondska, låtsade jag ingenting höra.
Dessutom hade jag fullt göra med Lyyli, innan jag fick henne att somna. Förmanande Aino att icke ringa med sin bjällra, gick jag att se efter hvad Antti tagit sig för i köket; där hade nämligen plötsligt inträdt en misstänklig tystnad.
Gissade jag inte det? Naturligtvis var han i färd med odygd. Han höll som bäst på att klottra i vattensån, dit han burit aska från spiseln, och han hade vätt och smutsat ner både kläder, händer och ansikte och såg alldeles faslig ut.
Jag blef förtviflad och på samma gång ledsen. Antti var ju redan stora gossen, hela fyra år gammal; det här var ingenting annat än elakhet och själfsvåld. Jag luggade pojken, men han gaf till ett sådant tjut att mina öron voro nära att gå i lås. Och i samma vefva hörde jag äfven Lyylis röst från rummet bredvid. Jag skyndade dit och såg Aino stå vid vaggan och klämma sitt finger i Lyylis kind.
— Har Aino väkt Lyyli? frågade jag.