— Jo, Aino väkte, lydde det jollrande svaret.
— Fy, hvad Aino var dum. Nu tycker inte mamma att Aino är snäll alls.
Hon drog munnen sned och såg på mig med stora ögon. Var det riktigt sant?
— Ja, hvarför väkte Aino Lyyli? Mamma tycker inte om en sådan flicka.
Ääää — Ääää —
Där fick jag för det! Nu skreko de alla tre, så mycket de orkade.
— Tyst, var tyst! Aino får inte skrika, — Antti, mamma ger dig ris, om du inte slutar upp att gråta. Ser ni, Lyyli stackare blir riktigt skrämd af ert förfärliga oväsen. Men så sluta då upp, kära barn —!
Jag brast själf ut i gråt och hörde icke att det gick i tamburdörren och icke häller att någon rörde sig i salen. Först när det stod ett elegant, ståtligt fruntimmer på tröskeln till barnkammaren, spratt jag till.
— Agnes!
— God afton!