— Ger du åter socker åt dem? sade han genast i förebrående ton.
— Jaa — när de gråta — stammade jag till försvar.
— Gråta? Kan man inte förhindra det på något annat sätt?
Han tog sockerbitarna ur deras händer, men o ve, hvilket oväsen där uppstod! Ett trestämmigt skrik, så man minst skulle trott att det var fara för lifvet.
— Tyst, tyst, kära barn! Antti, gå in och håll sällskap åt Agnes, som sitter där ensam i salen. Antti, slutar du inte, stora gossen, — se så Aino, mamma ger er ris, om ni inte äro snälla. Lyyli, gråt inte, liten — gå nu in, Antti, jag är alldeles uppgifven. — Så talade jag full af förtviflan och idkeligen vyssjande Lyyli på mina armar. Antti stod ännu där, han uppfattade icke rätt hvad det gälde.
— Hvad? — Har Agnes — har fröken Verther redan kommit?
— Ja, ja, — gå fort. Jag vet inte huru jag skall reda mig. Mari är också ute.
— Och barnen se så här ut? — Hur i herrans namn har du stält till så galet?
— Ja, nå — kära Antti, gå nu och fråga inte.
Han gick, men såg missnöjd ut. Och inte tykte jag häller det var vidare roligt. Mina armar voro nära att brista af att hålla den tunga flickan, och jag var förtviflad öfver att Agnes råkat se hela detta elände. I intet fall skulle hon fått någon synnerligt hög tanke om mitt lif och mina förhållanden, så som hon syntes förakta all borgerlighet och hvardaglighet — och huru ringa skulle den icke blifva nu! Anttis missnöjda blick bragte min förargelse till sin höjd.