— Se dit, Lyyli, ser du hunden på gatan!
Var det kanhända mitt fel, att hemmet icke var i sådant skick, att man när som hälst kunde taga emot fina världsdamer? Mannen borde icke fordra det omöjliga af sin hustru, då hon har tre barn och en enda tjänarinna. Ingen kan vara salongsdam och barnsköterska på samma gång. Antingen det ena eller det andra.
— Tyst, Antti, låt bli att tjuta så där förfärligt.
Men Antti hade just bort få en sådan där fin och fordrande salongsdocka till hustru. Då hade han fått se. Huru länge månne det skulle räkt, innan konkursen stått för dörren. —
Sålunda hvirflade tankarna om i mitt hufvud, medan jag höll den lilla i famnen och med ord sökte tysta ner de andras skrik. Och till den slutsatsen kom jag, att min man icke alls viste uppskatta mitt arbete, och att han aldrig någonsin hjälpt mig, huru tung min börda än varit.
Mari hördes icke af. Nu hade hon redan dröjt borta i nära två timmar. Jag var så nervös att det knykte i fingerspetsarna. Hvad skulle jag göra?
Hastigt fann jag på råd. Jag hade ju en vänlig granne, fru Hartman, som många gånger förut hjälpt mig.
Jag påminte ännu engång de äldre barnen att vara snälla och lofvade snart komma tillbaka. Lyyli förde jag med mig. Antti blef så förbluffad att han upphörde att gråta för att stirra på mig. Han trodde säkert att jag gick efter ris. Lyckligtvis råkade fru Hartman vara hemma. Hastigt förklarade jag för henne i hvilken belägenhet jag befann mig, och hon var genast färdig att komma till min hjälp.
Nu var jag räddad. Fru Hartman tog Lyyli, så att jag fick ömsa kläder på
Antti och själf åter taga festdräkten på mig.
Från salen hördes hela tiden ett utomordentligt lifligt samtal, och det lugnade mig. Kanske saknade de mig icke altför mycket. Och för öfrigt skulle jag ju på ögonblicket blifva färdig att gå in till dem.