Barnen hade lugnat sig och begynte så småningom egna leksakerna sin uppmärksamhet. I detsamma kom Mari hem. Allting började reda sig, och mitt humör blef bättre.
När jag slutligen var färdig, bad jag fru Hartman stiga in, ty Mari hade redan tagit Lyyli i sin vård.
Men hon ville ej.
— Inte kommer jag, inte kan jag vara i så där fint sällskap, sade hon och gick hem.
Ganska riktigt! De hade icke saknat mig synnerligen mycket, ty de märkte knapt att jag kom in, så upptagna voro de af sitt samtal.
De talade om musik. Agnes beundrade operan. Den var icke ensidig, i den förenade sig till ett harmoniskt helt flere konstarter, baletten, musiken, skaldekonsten. Arian var musikens skönaste blomma, tonernas högsta fulländning, som behagligt smekte örat och lifvade känsla och fantasi.
Antti motsade henne. Operan hade haft sin tid. Och någon lyckad förening af konstarter var den ej. Den hade blott ledt till onaturliga öfverdrifter. Baletten hade öfverskridit konstnärlighetens gränser, hade urartat till en förlustelse, som den fina världens öfvermättnad fann behag i. Arian åter var grannlåtsmusik, stäld på effekt, utan värme, utan innehåll och utan annan betydelse än den, att de exekverande fingo tillfälle att visa hvad deras strupar förmådde i böjlighet och uthållighet. Någon gång kunde den väl utöfva en obestämd invärkan på känslorna, men aldrig på förnuftet. Dessutom uppbygde den ej sinnet eller förädlade anden. Altså var den ej sann konst, ty sann konst bör tillfredsställa hela vårt väsen.
— Och skaldekonst, sade ni? — Antti blef ifrig. — Kan man värkligen påstå, att de obetydliga, smaklösa operatexterna äro poesi?
— Nåd, nåd, afbröt honom Agnes skrattande, ni är alldeles obarmhertig!
— Nå ja, jag afskyr värkligen dylika bravurstycken och den där eldiga konstmusiken, som i sin aristokratiskt fördärfvade sinlighet intagit hedersplatsen, men hvilken icke eger någon rot, emedan den helt och hållet saknar nationell grund.