— Är det riktigt sant?
Jag försökte småle. Och ännu därtill se honom i ögonen.
Han blef synbarligen lugn.
— Du är min egen, älskade hustru. Alltid öm, alltid tålig och alltid god.
Och han trykte en varm, lång, mjuk kyss på mina läppar. Mitt hjärta veknade hastigt. Jag hade svårt att hindra tårarna att stiga upp i ögonen och försökte lösgöra mig från hans omfamning.
— Lyyli, stackars liten, förkyler sig.
Men han släpte mig icke lös, innan han ytterligare kyst mig flere gånger, smekt och strukit mig öfver håret gång på gång.
Han var ovanligt öm och hjärtlig, jag veknade fullkomligt, och min bitterhet försvann. Men jag måste vända bort mitt ansikte, ty tårarna hotade hela tiden att tränga fram.
— Kanske är det hälsosammare för dig att komma tidigt i säng. Och hör du, vi rida här förbi, så du åtminstone får se oss. Passa på efter en kvart timme ungefär. — — Då borde vi helt säkert vara i rörelse.
— Ja.