Hon knep ihop ögonen, så att den lilla nässtumpen formligen veckades, öfverläppen drogs upp och lät fyra små pärltänder lysa fram. Jag kunde ej beherska mig, utan måste ännu engång trycka mina läppar mot den öppna munnen.
Men därefter blef jag allvarsam, täkte henne omsorgsfullt och rätade upp mig.
— Somna nu snält, mitt barn.
Hon vände sig på sida, och trykte sin kind mot dynan. Jag gick bort.
Sedan satt jag i salsfönstret och väntade på de ridande. Det räkte ej länge, innan hofslag hördes och de blefvo synliga. Sällskapet bestod af omkring tio herrar, Agnes var det enda fruntimret. Men det tyktes ingalunda bekymra henne, där hon rak och prydlig satt på hästryggen. Stolt bar hon sitt hufvud, bystens linjer uttrykte kraft och smidighet, den långa riddräkten vajade ledigt utmed hästens länd.
De stannade, sågo uppåt fönstren och upptäkte mig. Agnes kastade slängkyssar, Antti blottade sitt hufvud med låtsad högtidlighet, och äfven de andra herrarna hälsade gladt. Jag smålog, nickade lifligt tillbaka och ropade »lycka på resan». Så läto de åter hästarna trafva och försvunno snart från min åsyn.
Och jag kände ingen ledsnad, än mindre svartsjuka eller afund. Jag unnade tvärtom gärna Antti detta nöje och hoppades att han skulle ändra åsikter om Agnes samt slutligen upptäcka hennes goda sidor. Det försäkrade jag åtminstone mig själf.
V.
— Det var värkligen roligt, berättade Antti morgonen därpå. Skada att du inte var med.
— Ni dröjde länge borta.