— Ja, vi återvände ju först närmare fem på morgonen. Jag förstår inte huru tiden kunde glida undan så där. Vi voro alla på så gladt och uppsluppet humör, att vi icke ens då haft lust att bryta upp.
— Var det vackert?
— Utomordentligt vackert. Jag mins inte att det någonsin skulle varit så vackert på Iloharju som i går. Luften var klar, ej en vindfläkt rörde sig, och i solnedgången uppstodo värkligen underbara färgbrytningar.
— Och soluppgången?
— Det gåfvo vi inte så noga akt på — Antti blef litet förlägen. Vi kommo oss inte för att betrakta den, där vi sutto på en bänk och pratade, Agnes och jag.
Jag fortsatte icke omedelbart samtalet. Jag ögnade igenom tidningen, som gossen just hämtat. Och i det jag tittade i den frågade jag liksom i förbigående och med låtsad likgiltighet:
— Och hvad tycker du nu om Agnes?
— Hm….. Jag kan ännu inte säga riktigt. Jag skall först söka komma underfund med henne.
— Ni blefvo väl alla förtjusta i henne?
— Inte det precis …. fastän man ju måste medge att hon är ovanligt —