— Jag började redan frukta att du blifvit svartsjuk.
— Fy dig! När har jag förut varit svartsjuk?
Och jag trykte mitt ansikte mot hans bröst, för att han inte skulle se huru jag rodnade.
Antti smekte min kind.
— Det tänkte jag också. Inte är du väl så dum.
Men jag släpte honom ej. Hvilken egendomlig känsla var det, som plötsligen bemäktigade sig mig? Ännu aldrig hade jag erfarit någonting sådant. Jag hade alltid varit saktlig, jämn, lugn. Nu rykte en passionerad, okänd makt mig med sig.
Jag lindade mina armar fastare om hans hals, trykte honom vildt emot mig, sänkte mina ögon djupt i hans, — jag var alldeles ifrån mina sinnen.
— Antti — min röst darrade och jag talade i afbrutna, oroligt flämtande hviskningar. Antti — tycker du om mig, älskar du mig, säg! Glömmer du mig aldrig, aldrig — jag skulle inte stå ut med det, hör du, jag skulle inte stå ut med det. Jag skulle säkert bli galen — Antti, du får ej göra det!
— Men Lisi, hvad i all världen —?
Han blef förvånad och sökte göra sig lös.