— Hvad nu? Hvem skulle tro —
Lugnt och kyligt besvarade han min ångestfulla ömhet.
— Var inte barnslig. Visst tycker jag om dig, — naturligtvis!
— Är det riktigt sant att du tycker om mig? Att du älskar mig såsom förr? Inte är det ju blott af pliktkänsla, som du är mig trogen, Antti? Det är det ju inte? Inte af tvång? — Om du vore fri, om du finge välja ånyo, skulle du taga mig, säg? Antti, svara ärligt, ville du hafva mig och ingen annan?
— Hör på, Lisi, det här börjar besvära mig.
— Hvarför svarar du inte?
— Därför att din fråga är så ytterst oförnuftig.
Hans köld sårade mig. Mina armar löste sig och föllo maktlöst ned. Jag vände mig bort, satte mig åter på min stol och tog tidningen i handen.
— Hvad går åt dig, Lisi? Du har aldrig varit sådan förut!
Jag svarade ingenting, min blod svallade ännu, och tidningen skrynklades mellan mina fingrar. Men det oaktadt hördes en röst i mitt inre som sade att han hade rätt, att mitt uppförande var ovanligt och underligt. Jag försökte därför lugna mig så mycket jag kunde.