Antti såg på klockan.
— Nu är det tid att gå. Kommer du med?
Jag utkämpade ett ögonblicks tyst kamp, förrän jag sakta svarade:
— Ja.
— Vi skola då gå hämta fröken Verther. Hon väntar på oss.
Jag trodde mig märka att han icke kunde säga detta fullt likgiltigt. Men hans osäkerhet framkallades måhända af mitt utbrott nyss, som han påtagligen ansåg förorsakadt af svartsjuka.
Kanske hade han ej så orätt. Kanske låg dock mot min vilja svartsjukan och kyttade på bottnen af min själ.
Jag blygdes och föraktade mig själf. Jag måste förkväfva denna känsla, jag måste rycka upp den med rötterna.
— Kanske går du förut, sade jag, ty jag ville visa att jag var fri från hvarje misstanke. Jag har ännu ett och annat att bestyra om här hemma, — jag kommer sedan ner till stranden.
— Som du vill.