— Nej, inte alls.
Jag såg henne öppet i ögonen.
— Värkligen, Lisi liten? Var du så förståndig?
Jag svarade ingenting. Äfven hon tystnade för ett ögonblick och betraktade mig.
— Hör på — hon såg på Antti — nu skall jag fråga dig en sak.
Hon vände sig om och sänkte rösten, då hon fortsatte:
— Är du fallen för svartsjuka?
— Agnes!
Jag försökte se stött ut, för att därigenom, om möjligt, dölja det skuldmedvetna uttrycket i mitt ansikte.
— Huru skulle någonting sådant ens kunna komma i fråga?