— Nå, men det vore ju en ganska naturlig känsla.
— Jag, som så fullständigt litar på Antti!
— Jaså, af den orsaken! I det fallet varnar jag dig uppriktigt för alla fåfänga illusioner. De följas vanligtvis af ett bittert uppvaknande. Tror du värkligen att sådana egenskaper som förstånd, grundsatser, vilja, pliktkänsla och hvad de alt må heta — att de kanhända bestämma människans lif och hennes åtgöranden?
— Det tror jag helt säkert.
— Hvilket barn du är!
Hon skrattade godt.
— Nej, kära du, inte ens närmelsevis. Tro mig: förnuft, vilja och grundsatser betyda ingenting, så fort passionerna vakna. Passionen, — den är herre, och de andra stå helt vackert i dess tjänst, om de öfverhufvudtaget erhålla någon plats alls.
— På Antti stämmer detta åtminstone inte.
— Just på din Antti stämmer det alldeles ypperligt. Han har ett kraftigt och tillika tungt lynne. Känslorna vakna icke lätt till lif inom honom, men då de engång gjort det och vuxit till mäktiga passioner så — bevare oss Gud! Ingenting i världen kan beherska dem, allra minst hans eget förnuft.
Hon tystnade och såg på Antti, hvilken fortsättningsvis sysslade med seglen. Blicken, hvarmed hon följde Anttis raska rörelser, var halft reflekterande, halft road. Jag såg tydligt hvilka tankar hon närde inom sig. Mitt hjärta sammandrogs, men jag försökte dock fortsättningsvis stå på mig.