— Du misstar dig likafullt denna gång, Agnes. Skulle icke jag känna Antti, jag, som redan flere år lefvat tillsammans med honom? Ännu aldrig har passionen fått makt med honom.

— Det tror jag nog, ty inte lefva ni ju här, ni vegetera blott — ligga i en beständig halfdvala. Och detta tillstånd kan räcka ända till grafven. Jag förstår nog, att äfven den lilla ansats till känslor och passioner ni i er ungdom möjligen haft förkväfs och dör bort i detta väl ordnade, hyggliga, och borgerliga lilla samhälle. Men jag säger dig: din Antti har ännu inte alls förslöats, det kan jag försäkra dig. Låt honom blott känna några friare vindfläktar, så får du se hvad de åstadkomma hos honom.

— Gärna för mig. — Med svartsjuka kommer jag inte att besvära honom.

Agnes kastade på mig en hvass, genomträngande blick, men synbarligen kunde hon ej hos mig upptäcka minsta anledning att misstro mina ord, hvilka äfven denna gång öfverensstämde med rätta förhållandet.

— Däri gör du rätt, lilla Lisi, sade hon och klappade mig på handen. Vet du att svartsjuka är det enfaldigaste af alt. Det gör människan ful och lifvet odrägligt för en själf såväl som för den andra. Om jag vore gift, skulle jag tvärtom gärna se att min man nu och då vore mig otrogen. Jag å min sida skulle på bästa sätt använda samma frihet, vi skulle aldrig tröttna på hvarandra, då vårt förhållande alltid vore underkastadt växlingar och sålunda hvarken skulle förslöa eller tråka ut oss. En liten stimulus nu och då inom äktenskapet är af största vikt. En lugn hvardaglighet är kärlekens död.

Jag hörde förvånad på henne. Denna sorgset blida och på samma gång ljufliga sinnesstämning, hvilken mina fantasier nyss alstrat hos mig, började försvinna, och jag hade svårt att ej bli förargad. Jag kände plötsligt någonting dystert, främmande gentemot Agnes, och fastän jag satt bredvid henne, föreföll det mig som om där legat miltal mellan oss. Och i samma ögonblick förlorade hennes skönhet, hennes smältande grace och hennes elegans all tjusningskraft i mina ögon. Nu voro de mig nästan vidriga, och äfven hennes skarpa förstånd hade intet värde för mig.

— Sådana åsikter passa ej för kvinnorna i norden. De skulle aldrig kunna göra oss lyckliga.

Min röst uttrykte skarpt klander. Och klandret träffade. Agnes' ögon flammade till, men hon beherskade sig, kastade hufvudet bakåt och skrattade ironiskt.

— Det behöfver du inte säga mig, jag vet det nog förut. Kvinnorna i norden äro saktliga, trogna, ödmjuka, tåliga, sina mäns och sina barns lydiga tjänarinnor — vet du af hvilken orsak?

— Emedan de anse det för sin plikt.