— Och det tror du? Endast och allenast af den orsak att de äro svaga och enfaldiga stackare. De kunna ej vara annorlunda, däri består hela saken.
— Agnes —!
— Du behöfver ej vredgas, inte menar jag allenast dig, jag talar om kvinnorna i norden i allmänhet, — om de finska, skandinaviska, engelska. Och låtom oss gärna hänföra de tyska till samma kategori.
— Det ligger större kraft i tålmodigheten, i troheten och ödmjukheten än i någonting annat.
— Kraft? Jo pytt! Sådan kraft äger den lägsta slaf. Örnen, som djärft skär luften däruppe, är hvarken ödmjuk eller stillsam såsom dufvan. Hvilken är i dina ögon den kraftfullare? — Få vi redan komma, ropade hon i detsamma till Antti, som hade hämtat båten till bryggan.
— Ja, var så god, ljöd svaret.
Agnes steg först ned från bryggan och jag efter henne. Hon var visst i djupet af sitt hjärta mycket ledsen på mig, men jag var värkligen inte häller god på henne.
Antti fattade med ena handen i bryggan för att hålla båten stadig, och bjöd den andra åt Agnes. Bryggan var något högre, Agnes stälde sig på dess yttersta kant, tog honom vid handen och beredde sig att hoppa ned.
— Ni skall inte falla!
— Får jag stiga på ert knä?