— Var så god.
Och Agnes steg i själfva värket först med sin lilla, nätta fot på Anttis knä och hoppade sedan förbi honom ner på bänken.
Blodet rusade mig åt hufvudet. Med ett enda hopp var jag i båten, men ett stycke ifrån dem, på andra sidan om seglen.
Båten vickade till så att vattnet stänkte in från sidan.
— Lisi — hur är du så oförsiktig?
Antti sade detta med undertrykt, klanglös röst, som om han talat i sömnen. Att Agnes vidrört honom med foten och hennes närhet — de sutto tätt invid hvarandra — hade tydligen alldeles förvirrat hans tankar. Han såg sig obeslutsamt omkring, höll ännu med ena handen i bryggan och kunde icke få klart för sig hvad han borde göra.
Men såg han då ej i himlens namn att alt detta blott var ett motbjudande koketteri!
— Gif mig skoten, ropade Agnes, sätt er vid styret och skjut ut båten!
Antti vaknade upp och gjorde som hon bad.
— Men förstår ni er på att sköta skoten?