Han räkte henne skoten och visade huru hon skulle handtera dem.
Seglen svälde, båten lade sig på sida och sköt med fart utåt sjön, så att vattnet brusade kring fören.
— Så roligt! utropade Agnes.
— Lisi, hvarför sitter du så långt borta, kom närmare! uppmanade Antti.
— Jag sitter bra här, svarade jag.
— Men du är ju alldeles afskild från oss.
— Hvad gör det?
— Nå, som du vill.
Därefter läto de mig vara, och troligen glömde de för en stund helt och hållet min närvaro, där jag satt bakom seglen osedd af dem.
Det var väl, ty jag fick nu i fred reda mina oklara tankar. Hvart hade mina sköna drömmar tagit vägen? Och alla mina veka, försonliga känslor, alla goda beslut? Vacklade de så här genast i början?