Mitt sinne var fullt af vrede och förbittring, och trots alla ansträngningar kunde jag ej öfvervinna mig själf. Jag bet mig i läpparna, vred mina händer, förebrådde mig min svaghet.
— Du är värkligen en svag stackare! Agnes hade rätt. Åh, du är ovärdig, enfaldig, ömklig —
I min nöd skulle jag velat slå mig blodig. Och ingenting hjälpte! Ju mera jag kämpade emot, desto vildare rasade det inom mig. Och jag uppäggades än mer genom deras fortsatta, lifliga samtal, af hvilket jag icke kunde urskilja ett enda ord, fastän jag alt emellanåt bjöd till att lyssna.
Kanske de med afsikt talade så, för att jag ej skulle uppfatta hvad de sade? Och hvem vet hvilka ögonkast de gåfvo hvarandra?
Jag böjde mig ned för att se dem under seglen.
Där sutto de bredvid hvarandra, Agnes något tillbakalutad och hållande i skoten, Antti vänd emot henne, framåtböjd, med ögonen fästade på hennes intagande ansikte.
Mot min vilja måste jag åter medgifva att det var intagande, och icke allenast intagande, utan så bländande skönt, att mitt hjärta sönderslets, ty det var ju alldeles tydligt att man icke kunde se detta anlete med kallt och lugnt sinne, ej häller låta bli att betrakta det. Anttis ögon voro som fastnaglade. Och de uttrykte en så hög grad af beundran att —
Mina händer knöto sig kring toftens kant. Jag lyfte upp hufvudet, ty jag förmådde ej se på dem längre.
En plötslig, rasande vrede uppsteg inom mig gentemot Antti. Jag skulle velat slita honom i tusen stycken, tillintetgöra, krossa honom…..
Hvarför hade jag ej något vapen i handen? Jag skulle skjutit honom.
Först honom och sedan henne, denna —