Icke ens nu, då jag vid lugn sinnesstämning återkallar denna stund i mitt minne, kan jag förstå den plötsliga förändring, som försiggick inom mig. Jag hade alltid trott mig vara saktmodig, jämn till lynnet, förnuftig, och likväl dolde min själ möjligheter till en dylik öfverväldigande passion. Jag hade sträfvat att bli ödmjuk, tålig, själfuppoffrande, och trott att jag i hemmets stilla värld öfvat mig däri. Och när första pröfning kom, huru annorlunda var jag ej!
Jag var icke mera vid mina sinnen. Utan att känna smärta slog jag mina knutna händer mot toften, om och om igen.
De pratade fortsättningsvis och hörde icke bullret, eller måhända fäste de sig icke vid det.
Jag slog alt fortfarande mina näfvar mot toften, det skedde som af ett inre tvång och det lättade mitt hjärta, — jag slog dem, så länge att armarna ända upp till axeln domnade och handen maktlöst öppnade sig.
— Antti, Antti —!
Jag såg upp mot den blånande himmeln och klagade för den öfver orättvisan, som vederfors mig. Fans där en Gud? Hörde han, såg han hvad som skedde här nere, ransakade han hjärtats djupaste gömslen? Om han gjorde det, hvarför var han så kall, så likgiltig?
— Antti —!
Det trängde sig fram mellan mina sammanbitna tänder som en kväfd, dof flämtning, hvilken rymde både raseri och klagan, hot, anklagelse och — bön.
De hörde ingenting, de samtalade blott vidare.
Hvad hade de så mycket att tala om?