Jag drog mig längre bort på bänken, så att jag kunde se dem på andra sidan om seglet.
Samma ställning, samma fagra anlete, samma tydliga beundran i Anttis ögon.
Mig hvarken mindes eller saknade de. Jag var här alldeles öfverflödig. Naturligtvis. Hvarför hade jag alls kommit med? Det hade jag strax bort förstå och förutse.
Jag krossade dem med mina ögon, kastade på dem en blick, hvass som ett svärd.
De sågo ingenting. Agnes skrattade högt, Antti hade sagt någonting roligt.
Skratta ni blott! Skratta och var glada! Hvad rör er min nöd — — —
En galen tanke flög genom mitt hufvud.
Om jag skulle kasta mig i sjön —? Skulle icke Antti då vakna ur sitt rus? Skulle icke hans samvete slå honom?
Och skulle han icke sedan sörja och ångra? Gamla minnen skulle lefva upp igen, han skulle sakna sin trogna hustru, sina barns mor. De nya intryckena skulle försvinna, och de djupare rotade känslorna återtaga sitt herravälde.
Jag böjde mig öfver båtkanten och såg ned. Vattnet brusade, båten skar vågorna, som höjde och sänkte sig.