Det vore blott ett ögonblicks värk —? Och deras glädje där borta skulle åtminstone för denna gång upphöra.
— — — — Men de stackars barnen där hemma? Skulle jag aldrig mera återse dem? Hvad skulle de stackars små säga, när deras mor hämtades hem såsom lik?
Jag vände mina ögon från det förledande djupet och trykte händerna mot tinningarna.
Gode Gud, hade jag förlorat mitt förstånd? Huru kunde dylika tankar uppstå hos mig?
Åter skallade i mina öron ett skratt på andra sidan om det stora, hvita seglet. Detta skratt skar i mina öron, i mina nerver, i mitt hjärta, i hela min varelse.
Jag såg mig hjälplöst omkring. Vi hade kommit till Toivola, och jag upptäkte en liten ångbåt, hvilken, på väg till staden, signalerade att den skulle lägga till vid bryggan. Där såg jag en räddning.
— Antti…
Han hörde ej. Med stöd af masten fick jag resa mig upp och ropa en annan och ännu en tredje gång, innan han hörde och vände sig om mot mig.
— Hvad står på Lisi? Sitt för all del stilla, så att du ej faller omkull.
— Vill du styra till stranden, så att jag slipper hem med den där ångbåten. Jag mår så illa.