Tanken att införlifva Maila Talvios roman Pimeänpirtin hävitys med vår svenskspråkiga litteratur förtjänar synnerligt erkännande. Denna bok är inte blott författarinnans största verk; den kan nog utan öfverdrift betecknas som ett af den finskspråkiga romandiktens allra bästa alster öfver hufvud taget. Pimeänpirtin hävitys utkom 1901. När jag nu läser berättelsen i dess svenska dräkt, finner jag att den alltjämt gör samma starka och hela intryck.
Att intrycket förefaller så pass helt, är så mycket mera anmärkningsvärdt som ju fru Talvio verkligen inte berättar någon strängt sluten och starkt koncentrerad historia. I Förödelsen manövreras en ganska vidlyftig personal, och miljön är en dubbel miljö. Det har inte hindrat att verket blifvit mycket enhetligt. Författarinnan har lyckats samla de skilda tonerna i en djupt och bredt böljande melodi.
Boken är till en början en skildring ur lifvet på en herrgård någonstädes öster om Päjänne. Det är svenskt öfverklasslif in amplissima forma, inte utan sina rikssvenska inslag. Detta förefaller kanske en smula »gjordt» — det lär inte dess mindre vara något som när som helst kan motiveras med en hänvisning till hvad verkligheten har att förtälja om de långt in i 19:e seklet bestående relationerna mellan herrgårdsfolk i Savolax och släktens släkt i Sverge. Misstar jag mig inte, äro figurer sådana som den Selma Lagerlöf’ska snyltgästen Karl Johan Wahlberg från Stockholm rena verklighetsfigurer. Alltnog, på Kankaanpää dansas, jagas, flirtas och kalasas med nästan samma energi som i Ekebykavaljerernas Värmland.
Men inne i ödemarksskogen, på Mörktorp, lefver ett annat släkte. Det är representanter för den finska urbefolkningen. Det är den idoge och hygglige torparen Kalle Augustsson (måhända hade de finska namnen kunnat bibehållas för bättre kontrastverkans skull), hans hustru Lena, deras barn Hanni, Lisa osv., osv., slutligen gammelfar: en mystisk åldring om hvilken en dunkel sägen går att han en gång — för femtio år sedan — med egna händer afdagatagit sin syster som alltför villigt lyssnat till den förföriske husbondens fagra tal.
Gammelfar är inte den enda som representerar dystra traditioner ur det förgångna. I den eviga konflikten mellan urinnevånarna och de främmande inkräktarna ha också andra blifvit märkta för lifvet. Leni var i tiden hushållsmamsell på Kankaanpää gård. Hon väckte unge Otto von Holtens intresse. En frukt af detta intresse är dottern Hanni. Då Holten stötte henne ifrån sig, gifte hon sig med Kalle Augustsson; han tror, att han är Hannis far.
Sexton år ha gått, Holten har öfvertagit gården. Den jämförelsevis goda gamla tiden har följts af en ny tid. Herrarnas förhållande till sina underhafvande mildrades förr i världen af en viss patriarkalisk välvilja; de ägde trots allt en del primitiva föreställningar om gemenskap och ömsesidighet, de voro icke helt främmande för ett slags ursprunglig solidaritetskänsla som på sitt sätt förpliktade dem och band dem till vissa hänsyn. Man respekterade sina underhafvandes ekonomiska intressen, man gjorde inte dagligen och med berådt och brutalt mod lifvet surt för dem — det fanns för umgänget med den underlägsna rasen en del häfdvunna gamla former af nedlåtande vänlighet. Allt detta har nu förändrats. Det är möjligt att Otto von Holten i princip inte beter sig mycket värre än hans föregångare på Kankaanpää — praktiken åtminstone ter sig högst brutal, och han vräker torpare och låter vilda jakten gå fram öfver sina underhafvandes ägor, o.s.v.
En jaktutflykt för Holten och hans sällskap till Mörktorp. Här får han se Hanni. Och nu börjar dramat i romanen: skall Hanni bli offer som fordom hennes mor, skall det lyckas Leni att bevara henne för det öde som tyckes bebåda sig? Fru Talvio har inte särskildt starkt betonat det gry Hanni kan antas ha ärft af sin frivole fader, Otto von Holten. Hon har föredragit att hänvisa på Hannis ungdom, oskuld, oerfarenhet, på det behof hon erfar att höja sig ur dunklet mot ljuset som bländar henne. Det ena steget följer det andra, snart är hon indragen i hvirfveln, utan föräldrarnas vetskap tar hon plats på Kankaanpää. Hon tillbakavisar herrarnas handgripliga närmande i allmänhet och Holtens i synnerhet. Men fru von Holten kör henne i alla fall på porten en dag, i den tron — under den förevändningen — att Hanni med sina förförelsekonster förpestar den kyska atmosfären på Kankaanpää. Det vill synas, som hade hon upptäckt den barnsliga känsla den unga flickan ägnar herr Gösta Åkerfelt, en yngling från Helsingfors, för tillfället fru von Holtens älskare.
Ryktet om Hannis skamliga beteende sprider sig med sedvanlig snabbhet, och hon tänker med skräck på att det kanske också kommer att nå hennes hem på Mörktorp. Hon kräfver upprättelse. Hon söker upp »herrarna» och fordrar, att de skola dementera historien. Hon mottages med glädtig sympati. Men i stället för den begärda upprättelsen får hon mottaga lockande anbud. Hanni skyndar nu genom vinternatten hem. På vägen får hon höra, att ryktet nått fram till Mörktorp, och att hennes mor dött. Slutligen svika hennes krafter. Hon faller omkull på vägen och blir liggande i snön. Här finner henne Holten, som är ute på åktur. Han för henne till gästgifveriet. Och så har Hanni nåtts af ödet som väntade henne.
Epilogen utspelar sig i den närbelägna småstaden, förslagsvis Heinola. Här regerar på Stadshotellet fröken Jeannette, den elegantaste af byffémamseller. Hon har fjädrar i sin hatt och spetsar på sin kjol, hon har »fina strumpor och skor». Hon läser en »fransk roman i svensk öfversättning, som fiskalen lånat henne», hon är »styf i nacken som en drottning» och hennes anlete kan vid behof »stelna i en mask af korrekt förbindlighet». Behöfver det sägas att fröken Jeannette med sådana inre egenskaper och yttre attribut är alla fruars fasa och alla mödrars skräck i Heinola? Vi bevittna i själfva verket hur en bekymrad moder, ingen mindre än rektorskan, besöker henne för att besvärja henne att afstå från hennes, rektorskans, son. Det är ett motstycke till den äldre Duvals besök hos Marguerite i Kameliadamen. Men resultatet blir ett annat: Jeannette afvisar rektorskan med »bitande» repliker — ingen har visat hennes mor medlidande, ingen har visat henne någon hänsyn och godhet; hon ämnar inte vara hänsynsfull mot andra: Jeannette kommer att utkräfva sin hämnd till sista blodsdroppen, eller rättare sagdt sista en-marken. Och faktum är, att den unge mannen fortfar att hänga på Stadshotellet tills han försjunker i fullständig »håglöshet». — Jag har uppriktigt sagdt det intrycket, att sidorna som ägnats Jeannette i hämnarens kall utan men för verket borde kunna så att säga retuscheras i kommande upplagor af Pimeänpirtin hävitys resp. Förödelsen.
Vi återvända till familjen på Mörktorp. Den första olyckan har lockat fram de andra. Hannis mor dog. Hennes far, den förträfflige Kalle Augustsson har börjat dricka. Hennes syskon växa upp på Guds försyn i urskogen. Förödelsen har gått fram öfver alla dessa människors lif, och både dagen och morgondagen ha sköflats.