Innan Leni dog bekände hon sin skuld, och då prästen inte hann fram i tid, blef det gammelfar som fick mottaga bekännelsen att det är Holten som är Hannis far, att det var fadern som afgjorde dotterns öde och förvandlade henne till fröken Jeannette. Till detta anknytes upplösningen. En afton infinner sig gubben på Stadshotellet. Han meddelar Hanni, att hon inte längre kan lefva. »Var tyst nu, stackars barn», säger han, »jag skall först läsa Fader vår». Han läser Fader vår. Därpå stöter han med öm hand sin knif i hennes oroliga hjärta! Så läser han Herrens välsignelse och drar sina färde.
Mig förefalla dessa sista sidor att vara något af det vackraste jag läst på bra länge. Det är en offerceremoni den gamle utför. Han dräpte sin syster, han är femtio år senare redo att upprepa sin handling. Den kräfves af hans åskådning; han fullbordar den under bön och åkallan. Kanske känner han det så — likt människorna i den antika tragedien — att en försoning är nödvändig, om makterna skola blidkas och förbannelsen lyftas bort från dem, som drabbas af skuldens följder utan att själfva vara skyldiga. Med varsammaste hand har författarinnan bredt öfver scenen en förunderlig stämning af tragisk poesi. Ja, här har ett öde fullbordats; här har Ödet själft spelat med och länkat händelserna, och människorna ha fått föröda människors lif, i brutala instinkters, i en oförnuftig viljas, i onda önskningars tecken. Fru Maila Talvio har, tyckes det, i ödesstämningen, i hvilken till sist allt det upprifna och oroliga i boken förenas, fångat något af en finsk nationell åskådning, något af det fatalistiska uppfattningssätt som format sentensen: se on sallittu.
Magister Holger Nohrström har med sin försvenskning af Pimeänpirtin hävitys fogat en ny, värdefull del till den ganska långa räcka öfversättningar, med hvilka han redan gifvit den svenskspråkiga publiken tillfälle att lära känna flera af den finska litteraturens bästa verk.
21. 12. 14.
[ RUNAR SCHILDT.]
[1.]
Runar Schildt: Regnbågen. Holger Schildts förlag, Borgå.
De båda sidorna af Runar Schildts begåfning framträdde i Den segrande Eros med olika styrka.
Dominerande var iakttagelseförmågan: med en ovanligt skarp blick för det kännetecknande särdraget gaf författaren alla de små händelserna — och de ännu mindre tankarna — i den grupps tillvaro, som i allmänhet utgjorde hans skildringars föremål. Den hållning af impressionism, som utmärkt de »nya författarnes» böcker, framträdde också här starkt; alltid stodo författarens sinnen redo att uppfånga de tusen detaljerna ur den yttre verkligheten, och med en sällsynt lätthet att finna uttrycket upptecknade han dem.
Hans satiriska böjelser läto honom tyda tecknen i en anda, som skulle ha skänkt ännu mycket mera af ironiens färg åt novellerna, om han inte själf i så pass hög grad känt en inre samhörighet med sina hjältar. Ty ett faktum är, att en personlig sympati af detta slag inte alldeles sällan spelade in, ja, det hände till och med, att den tog formen af en särskild känslighet — jag erinrar om den berättelse, med hvilken boken fick sin något vemodigt stämda final.