[ KAARLO ATRA.]

Kaarlo Atra: Pyhä Cecilia. Otava, Helsingfors.

Scenen i Kaarlo Atras nya roman är Lokkila gamla herrgård. Släkten, som en gång residerade på den, har dött ut, och kommunalläkaren, medicinelicentiaten Olavi Luoto bebor nu, på hyra, det romantiska stället.

Olavi är den finska novellistikens Juan-namn, och doktor Luoto är mycket riktigt en intressant och förförisk person. »I hans väsen bringar solen samma fruktbärande välsignelse som i naturen» — vad detta sedan må betyda — och »folket kallar honom icke för intet soldoktorn».

Soldoktorn är af en subtil och till och med eterisk daning: »han ser frisk och kraftig och alltigenom rättfram ut, men så snart han börjar tala, anar också en främmande att hans själ är ömtålig som en spegels glas, på hvilket äfven minsta andning märkes». Ett faktum är i själfva verket, att detta soliga väsen trifves bäst i den vemodsfyllda nattens milda trånad: doktor Luoto lefver i en »längtan utan gräns», och hvad hans dröm gäller är ett »kvinnoideal» som det aldrig förunnats honom att möta.

Dock, vi ha inte att tänka oss doktor Luotos idealitet som en frukt af okunnighet, af obekantskap med denna världen. Hans skarpa öga har pejlat djupen på lifvets frånsida: »för hvarje fullvuxen man var det en offentlig hemlighet, att man i världen kan köpa äfven de vackraste kroppar för penningar.» Ej heller böra vi fatta honom som en i ett fjärran blå förlorad svärmare. Ehuru han »alls ej var någon materialist» — det ha vi just fått en aning om — så »gladde det honom likväl» att Fiina, hans trogna domestik, visade honom den »uppmärksamheten» att första maj iföra sig »helgdagsdräkt» och duka bordet »med större omsorg än vanligt». Det är på sådana drag vi igenkänna den sanne skönhetsdyrkaren, lefnadskonstnären som med förfinade sinnen njuter de glädjeämnen verkligheten bjuder.

Skönhetstörsten och idealiteten fullständigas af intellektualiteten. »Mellan himmel och jord», anmärker doktor Luoto (med tre punkter), »finnes så mycket underbart...» Sådana skarpa saker kan inte hvem som helst hitta på. En annan gång försänker sig doktorn i begrundan, och det blir följande tankekorn: »på hvilket underbart sätt förmår inte musiken förena människor. Gudarne ha måhända med den skänkt människorna de ord, hvilka saknas i alla språk».

Musiken är doktor Olavi Luotos stora passion. Det är i den han rätteligen lefver. Flygelns toner förkroppsliga hans drömmar; violinens ljudvågor bära honom bort öfver tid och rum till skönare land, exempelvis renässansens Florens, som — om vi få tro författaren — var ett skönsjälarnas och fantasimänniskornas hemvist.

På doktorns vägg hänger en reproduktion af Donatellos Cecilia; den gaf honom en gång hans mor då han var sjuk, och det hände att han förnam en »sällsam musik». Doktor Luoto »har inte diskuterat saken med någon. Det har han inte kunnat. Hvem skulle väl ha trott honom och förstått honom. Allt hade förklarats som en dröm eller en feberfantasi». — »Stundom måste han le, när han tänkte på hvad hans vänner med sitt kalla förstånd skulle säga, om de visste». Men de veta lyckligtvis ingenting; de ana inte hur mycket det finnes mellan himmel och jord, och hade man bedt dem säga sin mening om doktor Olavi Luoto, så hade de svarat: »en vanlig ung läkare, som idkar musik på lediga stunder. Litet egendomlig kanske, emedan han sörjer de konstnärsdrömmar han nödgats lämna. Hvad hade de annat kunnat säga om honom». En högst vanlig liten landsortseskulap, inte alltför väl balanserad — sådan vore således doktor Olavi Luoto om han dömdes med »förståndet»; en skön själ och en undantagsnatur, nobel, märklig och förnäm — sådan är han bedömd af författaren.

En undantagsnatur visar han sig vara särskildt i sitt förhållande till kvinnorna. Vi ha sett, att han lefver i en mild trånad efter ett feminint ideal. Hvad han drömmer om är en kvinna, som han kunde närma sig, inte som mannen närmar sig kvinnan, utan som människan vänder sig till människan. Ty »man och kvinna», »manligt och kvinnligt» — detta är »begrepp», hvilka sannerligen pläga fattas »alldeles som vore det fråga om hästar och hundar».