Doktor Luoto hade under sina Helsingforsår gjort sitt bästa för att finna sin drömda syskonsjäl. Han frågade inte efter yttre fägring. Vad han sökte var »det bästa» i kvinnorna; han »bjöd till att glömma allt annat», och det lyckades honom faktiskt att omge sig med en mängd »begåfvade kvinnliga kamrater och vänner», hvilkas styrka inte låg i förgängliga behag.
Det blef i alla fall blott en »serie af skeppsbrott». Ingen af alla dessa damer, som kallade sig hans »systrar, vänner eller mödrar», förmådde i längden iakttaga det kamratliga förhållandet — erotiken spelade alltid till sist in och störde den sköna själsgemenskapen. Men det är nog att exemplifiera doktorns trista erfarenheter med en upplefvelse från Lokkila. — En dag mottages han vid sin hemkomst af den trogna Fiina. Hennes kinder brinna, hon har ett ovanligt mörker kring sitt ögonbryn. Fiina har rödstrukit sina kindben och tuschat sina ögon! Hvarför? Doktorn antar att hon är »sjuk». Nästa gång är den trogna Fiina tydligare; hon gör sin husbonde en kärleksförklaring; det är ingen själarnas gemenskap hon har i sikte, och doktor Luoto sänder henne till ett sanatorium.
Också fru Cecilia Alvén är en musikalisk undantagsnatur. Hon är visserligen inte på långt när så exklusiv som doktor Luoto, men »han måste inför sig själf medge, att hon öfverallt, äfven i de största förhållanden, hade väckt hans uppmärksamhet». Fru Alvén är gift med en man som är många år äldre än hon själf; hon har lefvat i ett lugnt och i yttre hänseende lyckligt äktenskap, men »drömmen om det gyllene slottet har aldrig upphört att följa henne». Hon har ett barn; gossen är konvalescent efter en svår sjukdom, och hon har slagit sig ner på trakten för att han skall få andas landtluft.
Doktorn och fru Alvén göra musik tillsammans, och hon kommer att betänka, att hennes äktenskap är bra tomt. Doktorn lägger märke till en förunderlig likhet mellan sin Donatello-reproduktion och fru Alvén; fru Alvén tycker, att den heliga Cecilias bild förekommer henne »oförklarligt bekant». De glömma sig själfva i musiken; syner stiga fram ur en tid, som ligger hundrade af år bortom nuet; en mystisk själarnas gemenskap befinnes ha bestått mellan dem långt innan någondera af dem var till i sin nuvarande gestalt — kort sagdt, de tänka på skilsmässa mellan fru Alvén och hennes man. Men barnet är där; barnet står emellan dem, och fru Alvén afsäger sig lyckan för att lefva för »sin plikt». Doktorn hängifver sig också han åt pliktuppfyllelsen. Men om natten skrider han fram i sina tomma rum i den forna herrgården, aflockande sin violin vemodiga toner.
Den heliga Cecilia hör till de böcker som recensera sig själfva; jag antar att det vore onödigt att bygga ut referatet till en kritik.
Romanens ledande egenskap är naiviteten. Det är inte den sorts naivitet, som betyder så mycket som friskhet, ursprunglighet etc; ordet tas här i sin bekanta betydelse som den jämförelsevis höfliga omskrifningen för omogen smak och outveckladt omdöme. När jag karakteriserar Kaarlo Atras roman som naiv, afser jag helt enkelt att slippa säga, att det slags romantik han odlar i den är skolpojkspoetiskt pueril och mamsellaktigt sipp. Doktor Luoto är samma andas barn som de slappa och sladdriga individer fru Blicher-Clausen hade till specialitet att framställa. Det är en församling af underliga känslofrossare. De njuta vällustigt af sina vedermödor. Den vanliga tillvaron är alltför tarflig för deras distingerade söndagsnaturer, och de föredra att i sitt spinkiga drömlif upplefva något som de inbilla sig vara en tillvaro af en högre och förnämligare art.
Nu säger kanske någon, t.ex. författaren, att jag inte tycker om typen Luoto och därför inte heller gillar boken hvars hjälte doktor Luoto är. Låt mig således tillägga, att det fatala för mig i synnerhet ligger i författarens ställning till sin hjälte med tyåtföljande konsekvenser. Han har inte skildrat. Han har inte bearbetat den kasus doktor Olavi Luoto företräder. Han omfattar honom med en svärmisk hängifvenhet; han ägnar honom en rörd sympati. Han ser en hel och fullfjädrad, förebildlig människa i en tämligen ofullgången företeelse — han inbjuder oss att finna skönhet och värde i en hållning, hvars förutsättning näppeligen är någon annan än bristen på verklighetssinne och jämvikt och bristen på vilja.
Och han meddelar sig med oss i en form, som söker sin like i vemodsfull sliskighet.
1. 7. 15.