och viljan är en våg, som faller bruten
i formlöshet tillbaka från hvart skär.
I vänner, själen är en härlig sång —
dess höga maning bjuder oss att vinna
hvad vi af evigt godt ha drömt en gång.
Men stel står öknen rundt kring oss. Vi finna
oasen ej, och öfver man som kvinna
det stumma ödet sjunker med sitt tvång.
Men redan nu läste Quental och tillägnade han sig Hegel. Hur gingo dessa båda tankar ihop, Hegels och Proudhons? Det är ett mysterium, svarar han själf, förklarligt genom min ungdom och min lidelsefullhet. — Att denna lidelsefullhet inte tempererades genom motsatsen, är tämligen tydligt, och hans oro kunde endast växa.
Så mycket starkare växte hans vilja att nå en tillfredsställande utjämning. Den fick stöd i en händelse, som uppref Quentals hela väsen och lät honom se sig själf i ett alldeles nytt ljus. Ett svårt nervöst lidande försänkte honom i ett tillstånd af djupaste svårmod. Hela hans tidigare lif tycktes honom »intigt» och själfva tillvaron öfver hufvud taget föreföll honom »obegriplig». Under den kamp, som jag — säger han — under fem eller sex år hade att bestå med min tanke och min känsla, fördes jag till en ödslig pessimism; jag försjönk i förtviflan inför lifvets stora problem. — Då detta skede började, var Quental trettiotvå år.