Vägen ut ur sin hopplöshet och förtviflan sökte Quental hos »naturalismen». Den var både Goethes realistiska förhållande till lifvet och Darwins naturvetenskapliga världsförklaring. Ingendera formen gaf honom den slutliga visshet han sökte. Väl var hans katolicism död. Men hans känsla lefde. Han sade sig, att naturalismen, som saknar »religiositeten» — innerligheten — hvarken förmår skänka stöd åt samvetet eller tillfredsställa känslan. Och så grep han till dem, hos hvilka känslan är allt, och började studera mystikerna, både västerlandets och orientens. Detta studium fullständigade Quental med läsningen af Leibniz, hos hvilken han tyckes ha återfunnit mystikens grundåskådning.
Resultatet Quental nådde, blef det slutliga resultatet. Han hämtade hos mystikerna föreställningen om alltings väsensenhet; han hämtade hos Leibniz tanken, att hvarje del af universum speglar det hela, och att hvarje moment både bär i sig det, som har inträffat, och rymmer inom sig fröet till det, som kommer att ske. Naturalismen nedsjönk till en förklaring som endast förmådde ge yttre relationer, och som sanningen framstod för honom den öfvertygelsen, att anden är verklighetens förebild, och att naturen blott är en fjärran efterbildning af den, en dunkel och ofullkommen symbol. Mot bakgrunden af denna åskådning ter sig världsförloppet som den andens eviga sträfvan ur träldom mot frihet, hvilken tecknats i sonetten Utveckling (också originalet har den tomma fjärde raden — konstnären Quental är icke lika ofelbar som Leconte, om hvilken han ibland påminner oss):
UTVECKLING.
Jag klippa var i forna urvärldstider,
träd eller buske i en okänd skog...
en våg, som skummig mot graniten dog,
min fiende, den äldsta som jag lider.
Där ginstens snår alltjämt sin skugga sprider
som rofdjur jag en gång mitt byte slog.
I sjö och träsk min tröga kropp jag drog,