Såsom bevis på det lättsinne, hvarmed historiska författare ofta behandla vigtiga ämnen, kan anföras, att i Starbäcks »Berättelser ur svenska historien» uppgifves (s. 654), att vid den år 1859 hållna undersökning utröntes, »att skottet gått in på venstra sidan, således den som var vänd åt fästningen», hvaraf författaren drager den slutsats, att det är »nära till visshet sannolikt, att Carl XII fallit för en fientlig och ej för en lönnmördares kula».
Vid 1859 års undersökning kunde ej utrönas, hvilken sida af konungens ansigte var vänd åt fästningen då han träffades af skottet. Då ändamålet med konungens uppklättring ur grafven var dels att uppmuntra de soldater, som gräfde den nya linien, dels att iakttaga, om ett utfall skulle ske från fästningen, så kan venstra sidan af hans ansigte icke hafva varit vänd åt fästningen, emedan ögonen då skulle varit vända både från fästningen och soldaterna, hvilket icke hindrar, att enligt Carlbergs berättelse, konungen kan hafva legat med »ansigtet något vändt mot fästningen och nya linien».
I »Lärobok i Sveriges, Norges och Danmarks historia för skolans högre klasser af C. T. Odhner» yttras om Karl den tolftes död: »Plötsligt såg man honom rycka till och hans hufvud sjunka ned i kappan — en kula från fästningen hade genomborrat hans bägge tinningar och ändat hans hjeltelif.»
Deremot antaga äldre författare af läroböcker i Sveriges historia — Silfverstolpe, Bruzelius och Ekelund — att Karl den tolfte föll för en mördarekula.
För den åsigten, att Karl den tolfte blifvit mördad, hafva tvenne ansedda historieskrifvare uttalat sig.
Rühs i sin Svea rikes historia yttrar: »Jag tviflar icke att Carl blef mördad; att hans död var beräknad, förutsedd, ådagalägges af många omständigheter som framdeles än mer skola uppdagas; huru öfver måttan misstänkt förefaller icke regeringens likgiltighet för alla sägner om hans död, som dock väl hade förtjent en undersökning äfvensom skiljaktigheterna derom».
I Schlossers verldshistoria yttras: »Den mening, att Karl fallit såsom offer för en sammansvärjning och att hans yngre syster icke var alldeles obekant med de sammansvurnes plan, synes bekräftas så väl genom revolutionen som följde i Sverige omedelbart efter Karls död, som äfven genom några andra omständigheter. Adjutanten Siquier, som 4 år derefter, ehuru likväl i tillstånd af vansinne, anklagade sig själf för konungens mord, var den förste som öfverbragte underrättelsen derom till arfprinsen af Hessen, hvilken vistades på ett i grannskapet beläget herresäte och genast skickade Siquier i hemlighet till sin gemål i Stockholm.»
Äfven hafva två framstående svenska skriftställare, Brunius och Per Wieselgren, framställt den anklagelsen, att Karl den tolfte blef mördad.
Professor C. G. Brunius har i »antiquarisk och arkitektonisk resa» s. 143 yttrat: »Erinrom oss att fästningen då var på detta håll vida svagare än den nu är; att breschebatterierna skolat dagen efter konungens död öppnas och att Maigret trott densamma inom 8 dagar falla och att dessutom allting var beredt till en stormning. Det tyckes åtminstone att i händelse den älskade konungen stupat för en fientlig kula och en behjertad furste stått i spetsen för hären Fredriksten med dess utanverk snart blifvit såsom en naturlig hämnd förvandlad i grushögar. Denna tilldragelse liknade en mörksens gerning som inger dess upphofsmän fasa och feghet». Och å sidan 144 yttrar samme författare: »Om härtill lägges en lågsint hätskhet mot hertig Carl Fredrik af Holstein, en afskyvärd blodsdom öfver friherre von Görtz — — — så kunna häraf sammansättas mörka titelemblemer för minnesteckning öfver Ulrika Eleonoras och Fredrik den förstes uppträdande på den blodiga slägttronen.»
I 9:de delen af De la Gardieska arkivet yttrar domprosten Per Wieselgren: »Hvad som här faktiskt ådagalagts, nemligen krigskassans s. k. fördelning torde för en hvar med det rätta historiska ögat innebära mera än ett svenskt sinne önskar att se kungen skynda att stupa förr än penningarna och ryska fredsfördraget och Görtz hinna fram; att se det mynt, som i förening med Carls och hans bussars mod snart torde gjort Sveriges och Norges förening till en sanning, fördelas mellan herrarne under det de gemene och det lägre befälet förfors på hemvägen, är visst upprörande — — Mordet torde varit först tänkt i den afskyvärde fransyske minister kardinal Dubois hjerna och påskyndades sedan den tidens kvadruppelallians kommit till stånd. Carls ridderliga sinne drog hans hjerta till Maria Stuarts dåvarande landsflyktiga ättling, som hoppades åtminstone rädda Skottlands krona åt sig om än Englands fästades på en hannoversk hjessa och det ridderliga i hugen eggades här af ett svenskt patriotiskt bemödande att bibehålla alla de länder, som förvärfvades med Gustaf Adolfs och andra svenska fältherrars blod. 1715 hade Georg blifvit herre öfver Bremen och Verden. Han kunde bättre anfallas i spetsen för alla missnöjda i England och Skottland, hvaribland största delen bland det af Whigs undanträngda torypartiet torde räknats i samma stund hjeltekonungen af Sverige och Norge ledt operationerna än genom svenskt krig på tysk botten utan bundsförvanter och penningar — — — Frankrike, som nu slutit sig till konung Georg och Whigpartiet, hade ock mycket att frukta, än mer att hoppas då ej ett jernhufvud ledde Sveriges utrikes politik. I dåvarande franska ministèren — den ateistiska — fans hvarken religion eller moral. Hertigen af Orleans och Kardinal Dubois ansågo säkert som en god finansoperation om de kunde genom lönnmord undanrödja det lif, hvarpå allt berodde. — — — Vi se i lägret vid Fredrikssten en fransk ambassadör grefve de la Marck — — — Grefve de la Marck hade två handtlangare för sin politik i sina landsmän direktören öfver belägringsverket Maigret och generaladjutanten Siquier — — — Hvem skulle dock verkställa det vid slika tillfällen s. k. nödvändiga? Denna fråga lär nog brytt prins Fredrik. På de båda fransosernas hand var mindre att lita än på deras goda vilja att tjena ett kabinett. Den snällaste laddare i arméen, Cronstedt, kunde väl för 4000 specier ladda en liten reffelbössa. I hans karakter låg både kärlek till eld och kärlek till frihet, hvilket han sedermera uttryckte i sitt valspråk: malo quam vincula flammas, men något oridderligt låg dock i aflossandet äfven för den liberalaste ridderlighet. Den som läsit eller hört det tollstadiska dokumentet uppläsas vittnar att Stjernros för afskjutandet fått 500 dukater men af hvem står der ej. Det kan ock göra detsamma om de togos af de 1200 daler silfvermynt som Essen uttog till partisaner och kunskapare eller ur Prinsens eller grefve de la Marcks pung eller ur alla tre källorna. — — — Emellertid tror utg. det vara klart att kung Carl ej föll blott för en kvinnas kärlek till en man utan alla högre egenskaper, eller för denne mans kärlek till en krona som han ej kunde ambiera med synnerlig styrka, då han så ringa frågade efter den makt hon kunde skänka, ja att Carl ej ens föll för ett folks frihetskärlek, i sin tids formation varande en aristokratisk egennytta, utan att han som kämpat mot en verld också stupade för en koalition af Europas väldigaste makter, hvilka dock måste för att segra om ej ‘mörda sömnen’ dock köpa lönnmördaren.»