Den första underrättelse, som från Sverige i utlandet offentliggjordes om konungens död, är, efter hvad Paludan Müller upplyser, ett meddelande i en tidskrift benämnd »Historische Nachrichten von dem Nordischen Kriege», hvilket börjar sålunda: »Förliden fredag, som var den 15 december, ganska sent på aftonen, sedan H. K. H. redan gått till sängs, ankom H. Durchlaucht arfprinsens generaladjutant Sicker, anmälde sig vid hofvet och begärde skyndsammast audiens, som också genast beviljades honom. Han hade intet bref med sig, men aflade muntlig berättelse om H. Majestäts, vår allernådigaste konungs olyckliga och beklagliga bortgång vid stormen på skansen som hörde till Fredrikshalls hufvudfästning. Skottet har skett med en kartesch från en annan skans som låg på sidan på afstånd derifrån.»
Underrättelsen är oriktig deri, att det var vid en stormning konungen blef skjuten. Det är icke utan vigt, att den första underrättelsen om konungens död, som var afsedd att meddelas allmänheten, innehöll en afsigtlig lögn. Anmärkningsvärdt är vidare, att uppgiften icke innehåller, att konungen blef skjuten från fästningen utan från »en annan skans som låg på sidan på afstånd derifrån.» Med denna skans menas påtagligen Overbjerget, som ligger på venstra sidan om den plats der konungen föll på omkring 500 stegs afstånd derifrån. Men om skottet i anseende till den mellanliggande höjden icke kan hafva kommit från skansen Overbjerget, så ligger det antagandet nära till hands, att skottet kommit från den mellanliggande höjden. Afståndet mellan denna höjd och platsen der konungen föll tyckes vara omkring 300 steg och således icke längre än att en muskötkula derifrån kunde nå konungen.
I 1859 års undersökningsprotokoll uppgifves, att det dödande skottet varit antingen en musköt- eller karteschkula, men möjligen, ehuru mindre sannolikt, ett skrotstycke eller en bombskärfva. Enligt Carlbergs berättelse kunde en muskötkula från fästningen icke nå fram till den löpgraf, hvari konungen befann sig. Om konungen skulle blifvit skjuten från fästningen med en kastkropp ur en kanon, så enär han, enligt Carlbergs berättelse, låg »med ansigtet något vändt mot fästningen,» och således hufvudets venstra sida endast obetydligt var vändt mot fästningen, skulle en kastkropp ur en kanon, som gått in genom venstra tinningen, gått mera i riktningen åt bakhufvudet än ifrågavarande kastkropp enligt 1859 års besigtningsinstrument gått.
Det dödande skottet måste således hafva kommit från ett vapen, som afskjutits från ett ställe, hvilket var beläget i riktningen åt den mellan Overbjerget och löpgrafven, i hvilken konungen befann sig, varande höjd.
Cronstedts bekännelse enligt det tollstadiska dokumentet gifver väl ingen bestämd anledning till antagande, att mördaren stått på nämnda höjd, men ingenting deri motsäger ett sådant antagande. Deri uppgifves, att mördaren »gick ofvanpå gräsvallen ikring», men det förmäles hvarken hvarifrån han utgick eller hvar han stod. Ledning för gissning angående utgångspunkten lemnar emellertid Carlbergs berättelse om den utomordentliga aningsförmåga, som ådagalades af grefve Posse, hvilken »med några herrar» befann sig i konungens, bakom skansen Gyllenlöwe befintliga, hytta eller koja. Om mördaren utgått derifrån och gått öfver löpgrafven vid det ställe, som å planritningen är utmärkt med »den 24 nov.», hvarest löpgrafven blott synes hafva utgjort ett dike, och om han vidare »ofvanpå gräsvallen» gjort en kringgående rörelse, så har han just kommit till den ofvannämnda höjden.
Om mördaren stått på nämnda höjd och afskjutit en muskötkula mot den punkt der konungen enligt Carlbergs berättelse låg på tranchéens inre docering »med hufvudet upprätt öfver hörnet af bröstvärnet», så skulle kulan hafva »gått in på venstra sidan» af hufvudet och kunnat gå ut »framom högra örat» samt, emedan »skottet afskjutits från en punkt, belägen högre än den plats på hvilken konungen befann sig då han träffades af detsamma», fått »en lutning mot utgångsstället». Skottets riktning, om det kommit från den nämda höjden, skulle således varit alldeles öfverensstämmande med beskrifningen i 1859 års besiktningsprotokoll, hvilken beskrifning också öfverensstämmer med Cronstedts bekännelse, att »då skottet lossades stod konungen följaktligen lägre än mördaren» och att skottet gick »på sne igenom hufvudet».
Om vidare mördaren vid gerningens begående stått på den nämnda höjden, så kan det antagas, att kastkroppen, alldeles såsom i 1859 års besigtningsinstrument anses utrönt, »blifvit aflossad från så långt håll, att densamma, redan då den träffade konungens hufvud, något mattats d. v. s. dess primitiva hastighet minskats, ehuru farten ännu var tillräckligt stark att drifva projektilen tvärt igenom hufvudet».
Om det Tollstadiska dokumentet varit falskt, skulle författaren till detsamma, för att bli trodd, utan tvifvel skrifvit bekännelsen i öfverensstämmelse med 1746 års undersökningsprotokoll. Han skulle då låtit skottet gå in på högra och ut på venstra sidan med lutning »nedåt bakhufvudet» och således låtit det gå i alldeles motsatt riktning mot den, som 1859 års besigtningsinstrument angifver.
Att Cronstedts bekännelse enligt det tollstadiska dokumentet, som redan fans i Gustaf III:s tid, i alla väsentliga omständigheter öfverensstämmer med 1859 års besigtningsinstrument men står i strid med 1746 års felaktiga syneprotokoll, är ett särdeles starkt inre bevis för dess äkthet och trovärdighet, så att man numera knapt kan betvifla, att Karl den tolfte blef mördad af Stjernros.
Om mördaren befann sig på den förenämnda höjden, så var han ej blottställd för någon fara, då det ej sköts från Overbjerget och skotten från fästningen riktades åt ett annat håll. Funnos på höjden, såsom sannolikt är, stenar och buskar, så var det nästan omöjligt att från löpgrafvarne varseblifva honom.