STOCKHOLM
A.-B. SVANBÄCKS BOKTRYCKERI
1897
Ehuru flera skarpsinniga forskare uttalat den åsigt, att Karl den tolfte föll för en lönnmördares kula, har likväl allmänna omdömet allt sedan den danske historieforskaren C. Paludan Müller år 1846 i en i Köpenhamn utgifven historisk tidskrift sökte bevisa, att Karl den tolfte icke föll »ved Snigmord», lutat åt den meningen, att konungen föll för en fientlig kula, afskjuten från fästningen Fredrikssten.
Men vid den undersökning af utmärkta vetenskapsmän, som den 31 augusti 1859 företogs å Karl den tolftes lik, kommo omständigheter i dagen, hvilka påkalla en granskning af Paludan Müllers skrift, som år 1847 utkom i svensk öfversättning med titel: »Carl XII:s död af C. Paludan Müller, öfversättning med tillägg af G. Svederus.»
Såsom inledning till en sådan granskning må ur 29 delen af Fryxells »Berättelser ur svenska historien» de händelser anföras, som närmast föregingo konungens död, hvilka det är nödvändigt att minnas, då man vill sätta sig till doms om hans dödssätt.
I början af november 1718 började Karl den tolfte belägringen af Fredriksstens fästning vid Glommen. Den hade en besättning af 2000 man, men bakom Glommen stodo 13000 till dess undsättning. Fästningen angreps af svenskarne från norra sidan. Ett utanverk, Gyllenlöw, togs genom stormning den 27 november. Derefter uppkastades löpgrafvar mot fästningen, hvilka gingo i sneda riktningar. Första natten blefvo två af arbetarne skjutna från fästningen. Under natten till den 29 november blefvo af 200 arbetare 55 dels sårade, dels dödade. Natten till den 30 november upptogs en 210 steg lång löpgraf, paralell med fästningsvallarne. Bland 400 denna natt arbetande soldater sårades eller skötos blott 30, emedan dimman hindrade fienden att sikta. Den 30 november, som var en söndag, red konungen klockan 4 på eftermiddagen från lägret vid Tistedalen, följd af två i hans tjenst varande officerare, fransmännen Maigret och Sicre, för att bese belägringsarbetet, för hvilket Maigret var chef. I skymningen började 2 à 300 soldater att arbeta. Sedan Maigret anvisat soldaterna deras platser på fältet, der en hvar lade sig bakom sin risknippa eller skanskorg och började gräfva sig ned i jorden, återvände han till konungen, som klockan 8 på aftonen förtärde sin aftonmåltid i en löpgraf, belägen inom musköthåll från fästningen, från hvilken det sköts skarpt, så att många af de arbetande soldaterna stupade. Kommendanten på fästningen lät uthänga brinnande beckkransar och kasta lichtkulor, hvarigenom fältet upplystes. Dessutom gick månen omkring klockan 9 upp öfver horisonten. Konungen, som misstänkte ett utfall, steg upp från löpgrafvens djup och lade sig på inre sluttningen af bröstvärnet med hufvud och armar öfver krönet så att han kunde obehindradt se fästningen och de på fältet arbetande soldaterna.