»Kom och följ mig bort till vrån, så får jag tala med dig i det enskilda!»
Och när som de nu stodo mot hvarandra i vrån, så var det också två räfvar, som grinade rätt besynnerligt mot hvarandra. Det var kyrkvärdens groft världsliga bonderäf, som bekymrad och nyfiken tittade in i ögonvrån på Larslund efter dennes lilla andliga räf, där den låg hopkrupen, så att inte ens hvitfläcken på rumpan syntes fullt ut.
»Jaha, huru var det nu då?» undrade kyrkvärden lågt.
»Jo si jag visste nog, att prästen var till hands vid vägkroken för att rannsaka era skrindor, men si jag ville inte unna prästen så godt, att han skulle få tag i ankarn eran. Hvarför jag var till hands vid bodarne, där jag förstod, att ni skulle stanna, och lyfte kaggen ur lådan och vräkte’n hastigt på sidan om vägen, medan ni var inne och drack kasken. Så förstås, att jag sparkade öfver kaggen lite’ snö, där han låg. Förmodligen ligger han kvar på samma ställe, men huru därmed är, så har jag visserligen inte sett efter. Sak samma om också kaggen skulle vara borta, för det är nog som en stor synd och oliklighet med brännvinet, det kyrkvärden sade så sannt till desse drinkare nyss på stund. Så att här står nu densamme, som hjälpte er ifrån denna bedröfvelse med prästen,» sade Larslund.
Kyrkvärden stod och besinnade sig en stund.
»Jaså, det var ändtligen du, som hjälpte oss på sidan med kaggen?» sade han till slut och tog Larslund tacknämligt i handen med en varm tryckning. »Ja, om du visste, karl, hvad vi ha grubliserat och funderat öfver denna oförborgerliga händelse! Vi ha grubliserat så, att en tid trodde vi att det skulle bära till dårhuset med både mig och ämbetsbrodern. En gång begynnte jag tro, att det kanske var en Herrans ängel, som hjälpte oss. Jaså, det var du? Ja, någon ovärderligare tjänst kunde du aldrig ha gjort oss, för den harmen hade jag och ämbetsbrodern inte velat ha för tusen riksdaler. Du är väl så beskedlig att du tiger?»
»Behöfver inte nämnas!» tyckte Larslund, ty han såg, att den andre kom upp ur byxsäcken med två hopvikta 10-riksdalrar.
Larslund tyckte förstås, att detta var väl mycket hedersamt. Till slut tog han emot hackan ändå, ty den var ju ett tydligt bevis på, att Herran handlar redliga med den rättfärdige, tänkte Larslund i sitt brinnande hjärta.
Längre fram kom äfven den andre kyrkvärden stickande med sin godvilja. Och för all säkerhet ville gemene bönderna icke heller sämre vara, utan kommo, äfven de, med en vacker kollekt, som Larslund tacknämligt höll till godo för det han stal ifrån dem julbrännvinet, efter världsligt språk taladt.
Dock begriper ju världen ej hvad som hör anden till. När Larslund rätt betänkte det märkliga under, som nu vederfarits honom på allt vis, började ett allt mäktigare styng i hjärtat säga honom, huru orätt det var, att han kvarstod i de otroendes samfund. Han tillhörde tydligen det folk, åt hvilket domen och förvaltningen öfver de orättfärdige blifvit öfverlåten. Flitiga öfverläggningar hade han en tid med de troende och tidigt på våren, så fort isen bröt upp vid sjöstranden, döpte de Larslund under åkallan, bön och sång och tack och lof.