Den här andre såg förbi honom rakt ut i vädret såsom de ljugande skalkar bruka, och sade så högt och morskt han kunde:
»Nej, hör du, gosse, detta är då bara folkprat och lögner. Och si det kan ju intygas af själfvaste kyrkherren, som undersökte slädarne våra i vittnens närvaro.»
»Detta äger fullkomligt sin riktighet,» intygade också prästen, som hörde hvarom fråga var. »Människorna voro dess bättre alldeles oskyldiga till detta förtal.»
»Ja när som då kyrkvärden var oskyldig, så var det ju alldeles bra då,» tyckte Larslund så uppriktigt.
Men så steg han litet närmare och sade helt sakta åt den ende, som skulle höra hvad han nu yttrade:
»Si nog kan jag tala om för kyrkvärden huru det egentligen bars till, att inte prästen fick tag i 75-kanns-kaggen eran i skrindlådan, där ni hade’n.»
Den andre stod och klippte med ögonen och visste rakt inte, hvad han nu skulle dra till med.
»Si om kyrkvärden så vill, så står här densamme, som kan tala om, huru ni kom undan denna bedröfvelse med prästen,» tyckte Larslund ännu en gång.
Den andre såg sig om försiktigt, besinnade sig och sade omsider helt lågt: