III.
Bäst af allt.
Larslund får gratifikationer för brännvinsstölden.
Så hände sig att denna rediga mosterkäring åt Larslund hade varit öfver till handelsmannen på mon en dag och kom hem till Larslund med en besynnerlig rallsaga.
Kort före jul hade någon beställsam person kommit till prästgårn och inbillat den stränge kyrkherren, som var en svår nykterhetspräst, att en del sockenbor, däribland bägge kyrkvärdarne, hade tänkt ta hem hela 80 kannor brännvin på salning sinsemellan. Hvarför prästen mycket riktigt hade ställt sig i håll för dem i vägkroken när hela bröten kom hem från sta’n. Alle man nekte i sten för brännvinsköpet, men så tog prästen sig för att rannsaka skrindorna deras i vittnens närvaro. Kyrkvärdarne hade bägge två sett ut som räfven, när han just har ätit ut nådåret sitt, bönderna hade också synts mycket slagna, men summan var att prästen ingenting fann. Och han tyckte nog så innerligen väl om, att folket var oskyldigt till detta rykte, helst då han nu kunde frisäga kyrkvärdarne, som annars hade måst afskedas på grått papper. Så hade kyrkherren hållit ett strafftal öfver lögnen, som så bedrabbat de oskyldiga, och bedt dem ej illa upptaga att han som själasörjare träffat nödig anstalt att bevisa deras redliga oskuld. Att en del smakat brännvin nu på stadsresan, finge väl vara opåtaldt för denna gång, tyckte han till slut.
Dessa bönder hade emellertid synts som fallne ur skyarne och bligat så erbarmligen stinnt på hvarandra. Det var väl därför, att de i sin oskuld inte kunde begripa, hvilken som kunnat skambeljuga dem så inför prästen, trodde mosterkäringen.
»Det där tör väl vara nå’n lögnsaga ändå!» sade Larslund och såg så uppriktig ut som aldrig det.
En dag längre fram under hälgen gick han på en stor nykterhetsfäst, där prästen var med och äfvenså bägge kyrkvärdarne, men nu som riktiga nykterhetsprofeter utan allt svek. De gingo omkring och talade om den stora oliklighet, som följer med brännvinslifvet, och skulle nu ha alla människor på sin lista. Till slut kom den ene till Larslund och skulle ha honom med.
Då var det liksom att en liten räf började flina djupt inne i ögonen på Larslund.
»Nåmen, var inte kyrkvärden själf en med bland dessa öfverträdare, som hade tagit hem en brännvinsankare till helgen?» undrade han så varligen.