Så kunde käringkroppen inte hålla sig, utan måste dit och lösa upp säckarne för att rannsaka allt hvad där kunde vara.
»Förbarme sig, förbarme sig!» hojtade käringtrollet ända utöfver sig. »Joho, nog syns det på all din handel, att du har fåglat som en riktig karl i år. Jo, så här går det, när människan är rättskaffens.» Och nu hörde Larslund detta vittnesbörd äfven af den blinda världsmänniskan...
Till slut löste hon upp knytet också. Där funnos två stora ostar, en hel binga julkakor och åtskilliga dussin ägg. Så fick käringspöket tag i skinkan...
»Den där skall stekas nu på julkvällen,» tyckte Larslund.
»Är du alldeles tokig, gosse?» hojtade mosterkäringen. »Detta här kan vara fläsk nog för hela året, om stycket kommer i den hand, som förstår att hushållera. Nå, hocken har du tänkt ska’ reda julkalaset åt dig nu då?»
»Ja si d’är nog så, att jag har ingen om mig...» Längre hann ej Larslund, då mosterkäringen skar in och tyckte som så:
»Jag skall ta hand om dig och julköpet och alltihop. Och så flyttar du till mig, om det så vore denna dag. Jag har ju hus och hem och ved och värme. Ingen är du utför och inte far du i fyllan. Gå nu efter flyttsakerna dina, hvad du kan ha, så att vi få allt i ordning till jul. Och om du så vill, så skall jag laga i ordning tre rediga kalas för att stoppa i dem, så att de’ ska’ stå under i mantal!»
Och allting skedde nu efterhand såsom mosterkäringen hade funderat. Pigorna, som hade skällt värst, fingo första julgästningen, och den blef så häftig, att de hade en efterkänning, som stod under i tre månader. Andra gästningen vederfors byns käringar, som hade grasserat något mindre, och detta så att den stod under i två månader. Sist inbjöds karlstaten, som hade varit minst svår i skällningen. Denna gästning stod under en hel månad.
Maken till dessa kalas hade ingen sport i mannaminne, för det vardt ett sådant springande öfver gårdarne, ett kattrackande och löpande fram och åter för dem i hela byn. På sådant sätt fingo de alla sina gärningars lön. Larslund, som hade bespisat så många hedningar af intet, insåg nu ännu fastare, att han var på den rättfärdiges väg.