Så vände hälsingarne sina kampar och spände af till sitt land igen. Då Larslund det såg, drog han åter på mun i sitt brinnande hjärta.
Och här varseblef han ju tydeligen, att hvad som är synd för den orättfärdige, det är en rättfärdighet för den rättfärdige, ty denne har sin tillåtna frihet i de saker, där syndaren är bunden af sin lag. Hade en syndare tagit och sålt denna kagge, så hade det visserligen varit stöld och syndig handel, men när som nu Larslund själf gjorde detta, så var det ju en tydlig välsignelse på alla möjliga vis!
II.
Fortsatt byteshandel.
Än mer flödande välsignelse.
Jaha, nu kunde Larslund först afyttra ena smörbyttan för alla de julvaror han behöfde. Och sedan var hufvudsaken den, att han kom öfver ån med två säckfyllor julgods jämte fårkroppen, alltsammans ett ordentligt draglass, så att han måst låna både kälken och en ny säck hos handelsmannen.
Och detta var samme Larslund, som gett sig öfver ån med bara en stackars tomsäck och icke lagt ut ett kronans öre. När Larslund länge och väl betraktat detta undret, så insåg han granneligen, att han hela tiden vandrat på den rätta vägen, så att därom icke fanns det minsta tvifvel mer.
Just ungefär midt på ån möter så Larslund en käring, som räknades för hans moster. Och hon ville förstås ha reda på hvad han drog.
»Jag har varit öfver och handlat till hälgen,» svarade Larslund. »Si jag hade ändtligen tänkt stoppa igen munnen på dem, som gå här och försmäda mig.»
»Det gör du riktigt rätt i, gosse!» tyckte mosterkäringen. »Jo, dom har nog skällt, så att det förslår. Tag nu och dräm igen smädetruten på dem riktigt en gång, så att det står i mantal!»