Kärran knekade fram öfver den stelfrusna vägen; månens sken silade fläckvis ned öfver den omgifvande, rimfrostiga mon mellan resliga, glesa furustammar. Redan då Larslund hunnit fram till vägkroken, där skogslåttern och utmarksladan syntes till vänster i månens fulla sken, stannade han kärran och släppte ner skalmarna i en fläck halfskugga från skogskanten. Själf lade han skyndsamt i väg inåt slåttern för att se, om ladan var öppen, ty där tänkte lufvern hans instufva länsmannen för natten.
Två bönder, Gullik Persson och Hindrik Andreasson, hade emellertid kommit hart efter, tämligen plägade med julbrännvin och lastade med julköp för hemmen. De hade sett den långe, slankbuktige Larslund springa i väg från kärran, med en lång skefvande skugga öfver den rimfrostklädda skogslägdan.
»Det var då en förskräcklig brådska den där fick från kärran på eviga rappet!» tyckte Gullik Persson, en liten torr och grinig karl med tunn röst.
»Vänta lite’, vi ska’ se hvad skorfven där har i kärran! Fördömme mig, är det inte fårkroppar! Se så där, ja! Nu vet en då, hocken har varit framme som fårtjuf hos’n Stor-Elias i natt,» mullrade Hindrik Andreasson, en fyllig, stor och dum karl.
Nog af, saken var så pass uppenbar, att de skulle sticka in till länsmannen i förbigående och ange sig som vittnen mot fårtjufven. Hvarpå Gullik och Hindrik togo sig en sup och stäfvade vidare på hemvägen, glada i hågen att ha fått ett tag på den skorfven Larslund, som aldrig varit riktigt utaf den rena evangeliska läran utan farit med alla möjliga lärdomsväder och tokheter hit och dit. Då de gått en sträcka, så föll dem likväl in att stanna litet och se efter, hvad karlen vidare toge sig för.
Emellertid hade Larslund funnit ladan öppen, redt till en rejäl höbädd för länsmannens räkning och återvände till kärran utan aning om ondt. Han vickade på flaken, så att den medvetslöse skyddslingen sakta gled ned på marken, tog så den lilla karltappen mödosamt på sin gängliga rygg och stapplade i väg med bördan bort till laddörren. Då länsmannen ändtligen var nedbäddad i höet med all kristlig omsorg, återvände Larslund med en suck af lättnad. Och ej synnerligen lång stund senare satt han vid sin goda lutfisk, lagade sig en julgröt, tände sedan det tregrenade ljuset på sitt bord, satte i sig gröten och njöt sedan under hela kvällens lopp det härliga gudsordet uti Skriften, allt under tack och lof för att han själf ingalunda var som länsman och andra syndare.
Här må läsaren icke glömma, att detta tilldrog sig nära nog en mansålder tillbaka, med helt andra folk- och tjänstemannatyper samt mycket skiljaktiga fordringar på lefvernet mot nu. Minst af allt afser denna historia att chikanera dem, som i våra dagar bära ordningsmaktens tunga och betydelsefulla ansvar!