När Gullik och Hindrik stego in hos länsmans, mötte i farstun den tunga och rödrultiga hushållerskan, som fåfängt sporde, om de hade sett eller hört något skapande spår efter kommissarien. Han hade, som läsaren vet, sitt laga förfall och kunde ju ej vara hemma. Ja, där hade hon i timtal gått och hållit middagen i väntan, visste inte, om hon skulle duka af eller hvad!
»Ja, ja säger väl, en sådan ställning!» åjade hon och slog sig med den feta handen neröfver förklädet. »Är detta en julafton, sedan en har armats och släpat allt omkring med ett som hvarje! Och nu så kanske ligger han där i något hål alldeles stupfull igen!»
Bönderna måste hålla tillgodo med hennes vidare utgjutelser i väntan på tillfälle att sticka in något ord om det märkvärdiga ärende, som de själfva voro ute i. Och så fingo de ändtligen öppna sina hjärtans slussar. Hon såg stort på dem med trinda ögon och utbrast:
»Nej, hvad säger ni? Har Larslund...? Nej, en skulle väl inte höra på en sådan snålhund! Och så ge sig att skamsäjande gå och stjäla får! En skulle väl inte värre ha hört! Gamla karln, som hets vara så omvänd på alla vis!»
Bönderna gingo, efter anmodan att komma igen en annan gång.
Under juldagens högmässa blef kommissarien åter synlig på hemvägen, otroligt ruggig, nerbossad, kulen och olustig, därtill också grubblande och skygg. Utan att säga ett ord mottog han genast en skål varm buljong, tillsatte konjak och svepte i sig det hela med strykande begärlighet. Sade därpå till om sex helor öl och stängde in sig med dem i grubbel å kontoret.
Om en människovarelse så visst kunde begripa, huru detta gick till, att han hamnat i höladan, omstoppad med hö och allt? Skulle han möjligen själf ha sökt detta nattkvarter i fyllan och villan? Otänkbart, ty den, som varit så pass nykter, skulle väl också ha behållit ett spår till minne af inkvarteringen! Var det kanske någon spelorre bland gårdagens Bacchi-bröder? Hå, han kunde inte minnas annat, än att de varit lika galna allihop och den ene inte ett spår mera förmögen än den andre. Till slut stannade grubblaren, sanningen tämligen nära, vid den slutsatsen, att någon illmarig bondkanalje bestyrt om denna härbärgering. Och då skulle det alltid spörjas tyvärr! Skälmstycke eller välvilja blefve det alltid för tungt att tiga med, när själfvaste länsman varit ute.
Annandag jul på hemvägen från kyrkan kommo de två vittnena in på kontoret och anmälde fallet.
»Håhå, jag hade ju redan misstänkt skorfven där!» utbrast åklagarn och satte sig vid ämbetsbordet för att upptaga vittnesangifvelsen till memorialet.