»Mycket troligt! Nå, ni stannade väl och såg efter, hvad han sedan tog sig för?»
»Jaa, och si det var nog detta, att karln kom tillbaka och bar bort nå’nting på ryggen åt ladan, nå’nting som var långt och hängde neröfver’n.»
»Kunde ni anse, att detta var ett får?»
»Ja, förmodligen!»
Här föll kommissarien i grubbel, hastigt slagen för pannan af sväfvande aningar. Således hade denna Larslund också haft något bestyr i ladan samma julaftonkväll. Måntro icke detta stod i något sammanhang med den mystiska inkvarteringen? Och i så fall hvilket?
»Ni ha kanske tid att följa mig bort till ladan, så ska’ vi visitera den?» föreslog han.
»Åja, det borde väl snart stå på,» tyckte Gullik och Hindrik med någon tvekan.
Framkomna till ort och ställe, anmärkte bönderna genast det djupt nergräfda rede, där kommissarien själf hade tillbringat sin ödesdigra julnatt.
»Här har nog skorfven där haft fårkropparna ändå!» kom det på en gång ur dem med all tvärsäkerhet.
Kommissarien hade sin gifna tanke för sig men förteg den visligen.