Här syntes tydeligen, att någonting kullrigt hade legat; det kunde alltså ej vara något tvifvel, ansågo bönderna. Men hvart hade nu den skorfven flyttat bort dem? Ladan undersöktes noga, men där fanns märkbarligen ej något annat gömställe för tjufgodset, ty höet låg alldeles orördt. Dock, när synemännen voro på väg att lämna ladan, hittade Gullik ett blänkande föremål i julnattsbädden.
»Hä, hvad är det här för slag?» Det var ett finpressadt cigarrfodral af läder. »Och här står kommissarien själf namnskrifven, inte annat jag kan si?»
»Jaha, d’är jämnt skägg, det!» biföll Hindrik efter en titt.
»Hå, mitt cigarretui! Hur f—n kom detta hit?» utbrast kommissarien skamsen. De andra två skelade på honom förundrade med misstänksamma ögon.
På hemvägen och allt framgent förföljdes åklagaren af en seglifvad, olöslig gåta. Om Larslund hade kommit med fårkropparna, sedan kommissarien var nedbäddad i höet på julnatten, så skulle han ovillkorligen ha trampat i kommissarien och väckt honom, ty redet låg alldeles framför dörren. Hade åter kommissarien ditförts af sitt öde efter Larslunds besök, så skulle han själf i sin ordning ha kommit bums upp i fårkropparna. Ingendera delen syntes trolig. Hade nu grubblaren varit en man med vana att omutligt draga slutsatser, så skulle med ens ett ljus ha gått upp i Österland: att han själf och Larslund kommit till ladan samtidigt. Men »det praktiska lifvets män», såsom de kalla sig, äro sällan snörda i logiska stöflar. Och som en ursäkt för kommissarien får väl tjäna, att han i alla händelser ej kunde finna en rimlig plats för dessa inbillade fårkroppar, som tillkrånglade historien.
För öfrigt tillstötte en ännu konstigare sak. Tiden gick men mot all förmodan spordes aldrig ett knyst till skvaller om den mystiska inkvarteringen. Dessa gåtor togo den arma tankekraften i anspråk till den grad, att hufvudet värkte, och allt emellanåt trodde grubblaren sig nära däran att blifva svag uppi allt grubbel.
Emellertid tillkom nu, att rike Stor-Elias anmälde sig som målsägare och uttog egen stämning å Larslund för fårastöld. Så att här tycktes ej annat återstå för allmänna åklagaren än hålla fullt på inslagen stråt.