Då Larslund kom sviktande inför tingsbordet under ett sorl af spänning i den packade åhöraremassan, så tyckte nog folket mest, att den långgänglige gamle stackarn var färdig att gå af på midten för bara ångest och bedröfvelse.
Karln var tydligen röjd af samvetet, innan domarn ännu sagt ett ord, så att här skulle man få se på själfvaste storeländet, som ganska hjärtligen välunnades smulgråten och religionsvinglaren Larslund. Så mycket säkrare syntes den lille åklagaren och den reslige Stor-Elias. Det var en i det offentliga lifvet mycket högviktig karl med en stor, snörflande snusnäsa och ett kostligt, högtrafvande språk, som emellanåt högg i sten på både svenska och utländska konstord, och brukade härmas och utskrattas af de skollärde.
Efter inhämtande af kärandenas berättelser, sporde domarn med en skarp blick på olycksfågeln: »Nå, karl, är det sannt, att du har stulit fåren, karl?»
»Neej då, gubevare mig!» huttrade Larslund i sin jämmerton. Sorl i massan: »Jojo, si den skorfven tänkte neka ändå!»
»Men åberopade vittnen ha ju sett dig på julafton, när som du kom dragande en kärra med fårkroppar till närheten af ladan där!»
»Ja, nog drog jag kärran, men si fårkroppar var där inte.»
»Hvad hade du i kärran då?»
»Några fårskinn, kära goa herre!»
»Hvarför skulle du vara ute och dra’ dem på julafton?»
»Käre goa herre, det törs jag inte tala om!» Sorl i massan: »Jo si där gick skorfven hans och dabbade sig med tvetalan!»