»Törs du inte?» skar domarn igenom med skärpt röst. »Detta bevisar, att du ej var stadd i rättskaffens ärende, karl. Och vidare, när som vittnena närmade sig, så sprang du i väg från kärran bort mot ladan till. Hvarför gjorde du så?»
»Käre, goa herre, det törs jag inte heller säga, då allihop stå här och hör på.» Löjesorl bland åhörarna.
»Nenej, det är lätt begripligt,» insköt domarn med obarmhärtigt eftertryck. »Och slutligen ha dessa vittnen sett dig släpa någonting långt och hängande på ryggen från kärran till ladan. Hvad var det för slag?»
»Käre, innerligen goa herre, det törs jag rakt inte tala om för alle man, som hör på.» — Här måste nämndemännen instämma i menighetens åtlöje. En hvar hade väl trott denne Larslund mer slipad än så!
»Det var en fårkropp, naturligtvis!» dundrade rättens ordförande.
»Ja det var själfklart en fårkropp!» försäkrade med all ifver äfven åklagaren så lent.
»Nej, ingen fårkropp, så sannt jag står här!» jämrade Larslund.
»Må se, må se!» snörflade Stor-Elias. »Jaha, det må visserligen ha varit species fårkropp, jaha en fårkropp, jaha.» Hvarpå Stor-Elias snöt sig i all ljudlighet med en stor röd duk och snörflade i sig en ny pris ur silfverdosan.
»Han nekar emellertid,» insköt domaren. »Äro åklagarens vittnen tillstädes?»
Gullik Persson och Hindrik Andreasson lomade fram till bordet, men på samma gång framträdde ur tingsmenigheten två karlar, i hvilka Larslund med häpen fägnad igenkände björnskytten Walther och baptisten Strandman. De förklarade sig ha reda på, huru det var fatt med dessa fårkroppar, visade länsstyrelsens pass, styrkte sig vara vittnesgilda och åberopades af svaranden som vittnen.