»Finnes jäf eller anmärkning mot vittnena?» Och Larslund skälfde till svar:
»Ja, då har jag nog bara den anmärkningen, förstås, att Gud bevara er, karlar, om ni svär på, att det var fårkroppar. Käre gulla er, gör inte eden på det! Käre gulla er, låt bli, för då svär ni bort edra odödliga själar för tid och evighet!»
»Detta är ett försök att tubba vittnena inför rätta, men intet jäf,» afhögg domarn.
»Ja men, käre gulla er...»
»Tig, karl! — vittnena lägga två fingrar på Bibeln!»
Gullik och Hindrik vidhöllo sin uppfattning. Nog var det fårkroppar i kärran, fast en af dem var ett ganska stort får. Hvad Larslund kånkade på ryggen fram till ladan syntes inte heller så olikt en fårkropp. Och på tal om synen af ladan ville de för all fullständighet omtala, att kommissariens cigarrfodral anträffades just där fårkropparna troligtvis hade legat gömda.
Ordföranden fäste en misstänksamt forskande blick på åklagaren och sporde:
»Nå, hvad skulle så’nt betyda för det här målet?» Vittnena kunde ej ge något bestämdt svar. Och så blef svaranden åter ansatt:
»Du har hört hvad vittnena intyga! Det var alltså fårkroppar i din kärra ändå!»