»Jajamen, men jag har ju så innerligen bedt och förmanadt dem att inte svära bort sina odödliga själar på detta!» undskyllde Larslund.
»Jo, du har stått här och sökt tubba vittnena, du! Nu skall du göra reda för, hvar du fick tag i fårkropparna och hvar du gjorde af dem!»
»Då är väl ingen annan råd, än tala om huru det var!» kved Larslund under förväntansfullt sorl bland rätten och åhörarna.
»Det skulle du ha gjort genast!» påbredde domarn. »Nå, fram med sanningen nu då!» Och så framhuttrade Larslund i all jämmerlighet:
»Ja, det var nog skamsägandes ingen annan än länsman, som jag drog i kärran under fårskinnen. Och densamme var det nog, som jag bar till ladan, för att härbärgera’n där under julnatten.» Dämpadt sorl och förlängda uppsyner i hela tingssalen.
Se så där, nu var gåtan löst för åklagaren, men uppbygglig kändes lösningen ej. Det blef ett surr för hans öron och som en drucken höll han på vingla till framöfver bordet. Den tappade fattningen framkallade isande tystnad, full af slående aningar. Det var kändt, att befallningsmannen var försvunnen under julnatten och kom hem på juldagen, fullbelamrad med höboss öfver pälsen. Ja, kanske till slut så...
Larslund fick emellertid jämra fram sin julaftonshistoria under betänksamma miner hos rätten och dess ordförande. Därpå inhämtades jägarns och baptistens vittnesmål, som i allt väsentligt understödde svarandens sak. Det var den nu igenkände länsmannen, som de själfva lagt upp i kärran åt Larslund och öfverbredt med fårskinn. Båda hade alldeles riktigt tyckt, att det syntes snarlikt fårkroppar i månskenet. Men Larslund hade missledt dem om personen och sagt, att den öfverlastade var »handlarn västpå mon».
»Hvarför gaf du dig att säga så, om det nu var länsman?» ansatte domarn åter. »Hvarför kunde du ej först som sist säga, hvad du hade i kärran?»