»Herre hjälpanes, käre goa herre,» kved Larslund. »Huru kunde jag ge mig att skinnera en så hög herre och ställa mig i omak med själfvaste länsman!»
Gullik och Hindrik framkallades på nytt, hördes åter om fårkropparna, men sväfvade på målet och sackade allt hvad tygen höllo.
»Ja, om jag inte hade bedt och förmanat dem så innerligen att inte svära bort sina odödliga själar!» ylade Larslund till allmän skrattfägnad. När det slutligen kom till cigarrfodralet voro vittnena fullkomligt sadelfasta och veko ej en tum.
»Hvad säger nu åklagarn själf om denna historia?» lät domarn snäft. »Två vittnen ha yttermera återfunnit ett åklagarn tillhörigt cigarr-etui i ladan!»
Nu begrep en hvar till fullo, att länsman kunde hälsa hem, men här var ej annan råd än se morsk ut. Det käcka svaret kom, mött af allmänt löjessorl:
»Jag yrkar högsta ansvar enligt lag på denna karl för hans missfirmelse inför rätta. Här har ju två vittnen sett karlen kånka något liknande ett får...»
»Och det fåret var tydligen allmänna åklagaren själf!» afbrände domarn. »Att komma och traggla med dylikt elände till åtlöje för ordningsmakten! Karln har tydligen velat hålla tyst med allt... i någon slags grannlagenhet eller rädsla för åklagaren, hvars lefverne för öfrigt är en känd visa i orten. — Ha parterna några slutpåståenden?»
»Joho,» svarade Larslund så kvickt, »si jag hade nog tänkt hasa efter den här rika karln, som tjyfstämde mig. Jaha, si, får jag inte ut min förlikning, så...»
Stor-Elias blef vid denna vändning märkbarligen riktigt het om öronen. Saken kunde möjligen gå lös på fästningsarbete och i all hjärtängslan började han framsnörfla:
»Må se, må se! Jag vill allernådigast och gunstbenäget insinuera hos den underdåniga och vällofliga häradsrätten, att, eftersom jag tydligen hafver hoppat i galen tunna, mig må förunnas tillfälle att här å tingsstället med Larslund konferera om en skälig förliknings ingående och sedermera under dagen instrumentet häröfver ingifva. Må se, må se, jaha, si detta är mitt gunstbenägna yrkande.»